Foto:

Var rädd om vår i grunden fina skola

Den här veckan inleds undervisningen i skolorna på fastlandet. En vecka senare sker detsamma här på Åland. Antalet skoldagar är i stort detsamma medan lovdagarna varierar. Väljer man ett längre höstlov måste skolstarten ske i motsvarande grad tidigare eftersom läsåret på fastlandet avslutas en vecka före vårt. Att läsåret avslutas på Åland senast dagen före Självstyrelsedagen är ett fint sätt att högtidliggöra bägge dagar.

Lärarorganisationen OAJ i Finland varnade för några veckor sedan om en oroväckande trend, nämligen att två månaders undervisningsfri tid för många inte längre tycks räcka för återhämtning och för att samla energi för nästa läsår. Det är bekymmersamt inte minst mot bakgrunden av att det i många fall rör sig om unga lärare som upplever att tillvaron i skolan blir alltmer byråkratiserad allt IT-stöd till trots, eller kanske just därför, och stressig.

Vad är det som håller på att ske i våra skolor som under en lång tid högpresterat i internationella mätningar såsom de omdiskuterade PISA-undersökningarna? Kanske det helt enkelt är så att tiden som läggs för undervisning och lektionsplanering är densamma som förut medan den övriga delen av arbetet i skolan ökat under senaste årtiondena.

Skolan i Finland och på Åland är mycket ambitiös och värnar om högt uppsatta kunskapsmål. De nya läroplanerna är tilltagna och ger förutom frihet även ett stort ansvar som läraren ska leva upp till. Som en följd därav kan jag förmoda att också elevens arbetsmängd har ökat. Vi behöver bli varse dessa fenomen och hantera dem med stor omsorg om individerna, både de vuxna och de små.

Något som däremot inte ändrat är undervisningsskyldigheterna. Det finns grundläggande orättvisor och förlegade värderingar i dem som borde åtgärdas men som inte ens fackorganisationerna vågar påtala. I slutändan handlar allt om pengar. Sänks undervisningsskyldigheten måste någon annan ta hand om de resterande timmarna även om inte den berörda lärarens reallön i euro höjs. Att resonera som PAF:s ledning gjorde, nämligen att schablonmässigt höja lönerna, i deras fall med högst anmärkningsvärda fem procent är som att göra en klassiker, jo det värmer en stund men snart så står man inför samma utmaning igen om man inte gör grundläggande ändringar i systemet.

Med jämna och ojämna mellanrum tas treterminers periodisering av skolläsåret upp. Det måhända fungerar på andra håll men i Norden tror jag att vi inte är betjänta av ett sådant upplägg. Det nordiska ljuset är unikt och livsgivande efter en lång och mörk vinter, inte sällan i avsaknad av det ljusreflekterande och rena snötäcket. Det är kämpigt nog att motivera eleverna en vecka in i juni för att inte tala om hur det skulle vara att inleda den andra terminen redan i juli.

Nej, det är bra som det är på den punkten. Utmaningen för att hitta motivation finns på annat håll. Arbetsgivaren måste hitta lösningar utifrån sina egen organisation och som har bärighet både på kort som lång sikt. På kort sikt kan det handla om att ge lärarna goda fortbildningsmöjligheter och fungerande verktyg i vardagen och på längre sikt måste man identifiera systemfelen som gör att många unga och beprövade krafter först brinner för sin profession men sedan bränner slut på sig själva. Det är mycket mer kostsamt i det långa loppet att ersätta i samhällsekonomiska termer än schablonmässiga lösningar som sträcker sig över en avtalsperiod.

Jag vill passa på att från min sida tillönska alla ett inspirerande och givande läsår.
Rainer Juslin (Lib)
lagtingsledamot med 40 års erfarenhet av undervisning, administration och förvaltning.

Hittat fel i texten? Skriv till oss