På Åland inrättades det första fågelskyddsområdet på Lågskär 1868. Det första “naturreservatet” på Åland var det unika lövängsområdet Ramsholmen. Föreningen Ålands vänner anhöll hos den Kejserliga Senaten i Helsingfors om att göra området till “skyddsskog”, vilket beviljades 1911.
Tanken på en åländsk naturskyddslag i likhet med den finländska väcktes snabbt efter självstyrelsens tillkomst. En av orsakerna var att Ramsholmen var på väg att auktioneras bort vilket skulle äventyra dess skyddsstatus. År 1924 antogs sedan naturskyddslagen och Ramsholmen kunde fredas.
Om naturskyddet då hade sin tyngdpunkt på museala och kulturella intressen är dess roll i dag förändrad. I dag ser hotet mot naturen helt annorlunda ut. Av Finlands alla kända arter är var nionde hotad och av alla naturtyper är till och med varannan hotad. På Åland finns ungefär var femte art på hotlistan.
Ett sönderstyckat naturlandskap och magrare ängsmarker har kommit att hindra arternas naturliga spridningsvägar och trängt ut en stor del av mångfalden till vägrenarna. Enbart gamla beprövade metoder för aktiv naturvård såsom hamling, bete och slåtter når inte ända fram om vi ska återhämta naturen, då vår mark- och vattenanvändning i dag ser radikalt annorlunda ut än förr. Vi kan inte heller förvänta oss att allmänheten själv håller sig uppdaterad om alla de gamla och nya arter samt livsmiljöer som riskerar att försvinna. Ett exempel är gösfisket. Eftersom knappt fyra procent av de finska kustvattnen är lämpliga för göslek, är det helt avgörande att freda dessa områden för att värna ett långsiktigt gösfiske. Detsamma gäller livsmiljöer för bin vars pollinering är avgörande för fruktodlingen. Ska vi fortsätta dra nytta av de ekosystemtjänster som naturen ger oss gratis såsom ren luft, friskt trä, rent vatten och ätbara livsmedel, krävs fler skyddade områden på strategiska platser.
Den åländska naturreservatskommittén 1980 identifierade de mest värdefulla områdena för varje naturtyp. Målet var att år 2000 ha 3,8 procent av Åland skyddat. Knappt en procent blev skyddat år 2000. År 2020 var omkring två procent skyddat medan omkringliggande länder hade en skyddsnivå på 13 procent. I EU:s strategi för biologisk mångfald uttalas att minst 30 procent bör skyddas varav tio procent ska vara strikt skyddat.
För fler än 10 år sedan valde Finland att inleda två program för biologisk mångfald - HELMI (för naturen) och METSO (för skogen). Programmen identifierar särskilda naturtyper som är av nationellt skyddsintresse med målsättningar för skyddsgrad. Det är helt frivilligt för markägaren att avsätta mark och staten betalar ersättning för de vårdande åtgärder som man kommer överens om. Nyligen förlängde statsrådet programmen efter lyckade resultat.
En övervägande majoritet av de åländska naturreservaten har tillkommit på initiativ av markägarna själva. I några fall har initiativet tagits av föreningar (exempelvis som nyligen Stornäsets vänner), i andra fall har reservaten inrättats som kompensation för exploateringar. Med ålänningars stora engagemang för naturen finns det goda förutsättningar för att öka andelen områdesskydd och därmed öka den biologiska mångfalden.
När Åland ska revidera naturvårdslagen är det viktigt att stärka möjligheterna till frivilliga skyddsformer enligt finländsk modell. Frivilliga skyddsformer och medborgarengagemang kommer inte att ersätta naturreservaten, men bör utgöra en mycket större del i kommande naturvårdsarbete.
Det här är del två av fyra insändare på temat ”Åland –på naturen villkor”.
Hållbart initiativ
