Det man tar för givet vårdar man inte. Men det man inte vårdar kan man inte heller ta för givet. Precis så är det även med vår självstyrelse. Vi kan inte ta den för given, vilket det senaste året visat med all tydlighet. Självstyrelsen sätts ur spel av att den finska riksdagen gör förändringar i grundlagen men också då Finlands regering inför undantagstillstånd till följd av coronaepidemin. Och i stort sett varje vecka ignoreras självstyrelsen då statsrådet i Helsingfors struntar i att kommunicera med våra självstyrelsemyndigheter på svenska.
När jag började engagera mig i åländsk politik förstod jag inte hur vitalt viktig självstyrelsen är. Det förstår jag nu. Tack vare självstyrelsen har vi ett otroligt fint sjukhus, ett rikt näringsliv och mycket goda trafikförbindelser till både öst och väst. Och framför allt har vi kunnat behålla vårt svenska språk. Allt detta i vårt lilla självstyrda örike.
Då Finland erbjöd Åland självstyrelse utlovades dyrt och heligt att ålänningarna skulle få behålla sitt svenska språk, sin kultur och ordna sitt samhälle så fritt det bara är möjligt utan att bli en självständig stat. Det har nu gått nästan 100 år sedan löftet gavs av den då endast några år gamla självständiga republiken Finland. Men hur gick det med löftet egentligen?
Det finns två parlament i Finland, ett i Helsingfors och ett i Mariehamn. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att det ena drygt 100-åriga parlamentet (riksdagen) om och om igen glömmer sitt löfte till det andra knappt 100-åriga parlamentet (lagtinget). I över tio år har vi förhandlat om en ny självstyrelselag. Och lika länge har de finländska förhandlarna sagt nej i stort sett till allt ålänningarna föreslår. Det vi blivit erbjudna är symbolfrågor som begravningsrätten, folkbokföringen och ax-domänen, verksamheter som ökar byråkratin men inte utvecklingen.
Det Åland enhälligt efterfrågade då förhandlingarna inleddes var en ramlag som skulle ge oss möjligheter att utveckla vår autonomi i vår egen takt utifrån de behov som uppkommer i vår föränderliga värld, alltså helt i enlighet med Finlands löfte för 100 år sedan. Istället för att utvecklas har vi särskilt det senaste året fått försvara vår självstyrelse för att inte urholkas ännu mer.
Om det är så att Finland står fast vid sitt löfte att ge oss ålänningarna fria händer att sköta våra inre angelägenheter är det verkligen dags för regeringen Sanna Marin att bevisa det. Åtminstone måste finska statsmakten öppet kunna berätta vad Finland egentligen vill med Ålands självstyrelse. Det är inte för mycket begärt av en västerländsk demokrati. Vilken är visionen? Finns det någon vision? Eller används Åland endast som ett exempel på en lyckad minoritetslösning att visa upp för omvärlden? I så fall: lyckad för vem?
Man kan inte tala om det lyckade Ålandsexemplet då övriga nordiska autonomier utvecklas medan Åland stampar på stället och i vissa fall backar efter 100 år. Under detta sekel har självstyrelselagen uppdaterats två gånger utan att det skett några genomgripande förändringar som skulle ge oss ålänningar ökat självbestämmande över väsentliga frågor, till exempel skatterna.
Ska Åland förhandla om små, små förändringar vart 30:e år i ytterligare 100 år kommer vi inte att ha något självbestämmande alls kvar på sikt. Självstyrelsens fortlevnad bygger på att vi kan ordna våra liv, fatta våra beslut utgående från våra egna behov. Den självstyrelselag som nu tydligen ska forceras fram ur ett för åländsk del förnedrande underläge ska ligga till grund för vår samhällsutveckling i minst 30 år framåt. Hur många tänker på det? Vi gör det!
Ålands framtid ser framåt och har också som enda parti en uttalad vision för Åland. Därför kan vi inte nöja oss med några symboliska smulor. Det enda som räknas för att självstyrelsen ska kunna utvecklas är att Finland infriar sitt löfte för 100 år sedan genom att ge oss den ramlag som vi uttryckligen önskar och är väl värda att få.
Så, ska vi samarbeta eller ta adjö, Finland?
Peggy Eriksson
Ordförande Ålands framtid
