Relativ skuldsättning

Landskapets underskott och lånebehov har under våren lyfts i flera debattinlägg. Min uppfattning är att landskapsregeringen nu gör rätt i att långsamt börja ”svänga pråmen” mot en hållbarare ekonomi, så att vi varken drar på oss överstora lån under de kommande åren eller sparar sönder Åland. Det lär ta två-tre mandatperioder innan vi är på grön kvist igen, men det är värt det.

Men hur ser det ut i kommunerna? Ett bra ställe att börja titta är ÅSUB:s utredning om Kommunernas och kommunalförbundens ekonomi och verksamhet (2020:2). I tabell 13 syns de åländska kommunernas skulder fördelat per kommun och skärgård / landsbygd / Mariehamn. Vid en första anblick ser skuldsättningen hyggligt balanserad ut. Mariehamn hade den 31.12.2019 23,7 miljoner i skuld och övriga landskommunerna 27,4 miljoner. Inte särskilt anmärkningsvärt sett till befolkningen jämfört med landskommunerna.

Lite ”häftigare” ser det ut om man börjar titta på koncernboksluten för till exempel Mariehamn: 69 miljoner. Hit räknas då också skulder som Mariehamns energi har, Mariehamns andel av kommunalförbundens skuld. Men inte heller detta är anmärkningsvärt jämfört med andra kommuner av Mariehamns storlek.

Det är när vi tittar på siffran ”relativ skuldsättning” som det börjar sticka i ögonen. Den relativa skuldsättningen visar hur stor del av kommunens normala driftsinkomster som skulle behövas för återbetalning av det främmande kapitalet, skulden. Siffran för Mariehamn är 47 procent. Genomsnittet för alla Ålands kommuner är 43 procent av driftsinkomsterna. Men 43 procent är då ett genomsnitt mellan till exempel Hammarland (11 procent), Lumparland (78 procent) och Kökar (138 procent). Samma trend ser vi i sett till ett annat centralt nyckeltal: Skuldsättning per invånare, där Hammarland har en euro per invånare, Lumparland 3.803 euro per invånare och Kökar 8.685 euro per invånare. Finns det något landskapsandelssystem i världen som kan jämna ut detta?

Till detta kan vi lägga den färska konjunkturöversikten från ÅSUB våren 2021. I den ser vi att inte ens år 2023 kommer Ålands BNP ut att kunna vara tillbaka på 2019 års nivå. Detta inverkar på både landskapets och kommunernas intäkter. Att landskapsregeringen nu höjer landskapsandelar för KST och äldreomsorg är bra som tillfällig lindring under pandemin, men ingen långsiktig lösning.

Det finns alltså stora skillnader mellan kommunernas förutsättningar. Vi har i dag både kommuner som står på egna, starka ben och kommuner som tappat hoppet om att kunna stå igen. Kommuner med skuldfrihet (exkl. koncernbokslut), Finlands lägsta kommunalskatt, stark framtidstro och inflyttning. Och så har vi kommuner där två nya skolbarn gör att kommunen går i konkurs, för att citera Ålandstidningens ledarsida. Om Åland förr hade A- och B-kommuner har vi idag A-, B- och C-kommuner där de sistnämndas hopp står till landskapsregeringen.

Den långsiktiga lösningen behöver vara ett mindre antal, starkare kommuner med större befolkningsbas och ett enklare landskapsandelssystem. Alternativet är att vi fortsätter flytta ansvar från kommunerna: gymnasiet, sjukvården, socialvården och snart kanske räddningsväsendet. Detta är i längden inte någon bra lösning för ålänningarna, eftersom Ålands partier redan i dag har problem med att fylla kommunfullmäktige med folk i vissa kommuner. Kompetensen och engagemanget blir därefter.

Det är därför bra att landskapsregeringen avsätter pengar för att föra kommunreformen framåt. Om vi vill stärka Ålands attraktionskraft och få de åländska hjulen i rullning behöver vi trygga centralorten Mariehamns utvecklingsbehov. Nånstans ska pengarna komma ifrån. De pengar som både ska återbetala kommunernas skulder och bli till vår äldreomsorg och skola.

Wille Valve