Så var den borta, den sista tummen av en väldigt liten vante av den sittande regeringens ambitioner för kommunerna.
Vice lantrådet Harry Jansson (c), med ansvar för kommunfrågor deklarerar att det inte är någon idé längre att försöka få igenom en kriskommunslagstiftning. Med det beslutet kan man upprätta ett facit över det regeringen inte gjort.
Det blev inga frivilliga samgåenden.
Det blev ingen förbättring av kommunernas ekonomi.
Det blev ingen kriskommunslagstiftning eller ett system för hur man hjälper kommuner i akut kris.
Det blev inga nya samarbeten, om man inte räknar att det bildas en gemensam brand- och räddningsmyndighet i mikroformat, för att Mariehamns stad för sakens skulle accepterar att myndigheten placeras i RÅL (Räddningsområdet Ålands landskommuner).
Det blev inga anpassningar av det kommunala planeringsmonopolet för satsningen på storskalig havsbaserad vindkraft.
Det blev inget krav på kommunerna på en motprestation för att man får betalt för att gå med i Åda.
Listan kunde göras längre.
Vi har nu en situation där flera kommuner står inför stora ekonomiska och personella utmaningar. Harry Jansson menar att samgåenden nog kommer, när man inte längre får ihop tillräckligt med folk som vill ställa upp i kommunalvalen. Det är en otroligt cynisk inställning av en minister i en regering att tydligt se problemen och bara vänta in att det ska bli ännu värre.
Under hela mandatperioden, sedan kommunreformlagen upphävdes, har vi väntat på någon form av riktning eller plan eller vägvisning för hur regeringen eller centern vill att utvecklingen ska se ut.
I stället har regeringen gått där ribban är lägst, genom att i budget efter budget öka på pengarna till kommunerna med nån miljon här och nån miljon där, utan krav och utan riktning. Man kunde ha sagt: Vi kommer inte att lagstifta om samgåenden, men vi tycker att det är dit vi behöver komma. Åtminstone det.
Resultatet är att inget hänt och alla är missnöjda.
Under nästa mandatperiod borde följande hända.
Kriskommunslagen måste på plats, men i sådan form att den faktiskt fungerar när en kommun inte längre klarar sig.
En ny dialog med kommunerna måste inledas med syfte att lyssna in problem och möjligheter att hitta en väg mot färre kommuner. I det behöver ingå en diskussion om vilken service som måste garanteras regionalt och hur lokalt medbestämmande kan stärkas inom en ny kommun.
En utredning behöver göras om möjligheten att skärgårdskommunerna kan ingå i en assymetrisk kommunkonstruktion, där en större kommun, exempelvis Mariehamn, tar över vissa funktioner och andra blir kvar i ursprungskommunen. Det finns exempel på hur sådant kunde fungera.
För att påvisa nyttan borde konkreta exempel tas fram på nyttan av ett samgående genom gemensamma digitala lösningar.
Nästa försök behöver utgå från identiteter – staden, landsbygden och skärgården. Den behöver föras mer utgående från människornas behov än politikernas revir.
Det sämsta, det har redan hänt – att man slösat en hel mandatperiod på att göra absolut ingenting för att hitta en lösning.
Nina Fellman (S)
