Den obundna politikern Christian Wikström kallar det symbolpolitik när hans kollegor i regeringen upprörs över att Wikström sysslar med ministerstyre. Symbolpolitik är det knappast ändå. Det skulle innebära att Wikströms beslut att utan förankring i kollegiet freda ett stort havsområde inte är så viktigt utan mera har symboliskt värde. Här förefaller Wikström hoppa i galen tunna när han förväntas förklara sitt beteende.
Det som hänt är att Wikström fattat ett beslut som övriga i kollegiet anser att borde ha förankrats i regeringen eftersom beslutet tydligen kan ha konsekvenser för eventuella vindkraftsparkers framtida placering. När en minister på eget bevåg fattar beslut kallas det ministerstyre. Beredande tjänsteman har rätt att anmäla avvikande åsikt men inte vägra bereda ärendet. I detta fall verkar den beredande tjänstemannen och ministern vara överens.
Ministerstyre är helt lagligt enligt den åländska lagsstiftningen. I Sverige är ministerstyre förbjudet förutom att ministern kan besluta i förvaltningsfrågor som sköts i det egna departementet. Däremot kan de svenska ministrarna inte fatta beslut om verksamheten i underordnade myndigheter.
I många länder är ministerstyre norm och helt accepterat. Finland är någonstans mitt i raden i detta avseende. Hur pandemin sköttes i olika länder belyser ganska bra hur ministerstyre fungerar i olika parlamentariska system och förvaltningskulturer.
Ett långtgående ministerstyre gör det svårt för statschefen som ska leda en regering att hålla ihop kollegiet. Enskilda ministrar vill profilera sig och gör då politiska utspel som kan sätta hela regeringen i gungning. Det ser vi ett bra exempel på just nu. Regeringen Thörnroos räddning är förstås att den ska avgå på måndag och därmed finns det ingen tid för att pröva dess förtroende. Wikströms beslut kan givetvis återkallas och den ”kupp” Wikström försökte med kommer att gå till historien närmast som en plump i protokollet.
För att undvika ett alltför vidlyftigt ministerstyre bör regeringsbildaren tänka på flera saker. Seriösa och lojala regeringspartier som samarbetar utgående från ett gemensamt regeringsprogram som i sin tur är realistiskt och väl genomtänkt.
I LL om Ålands landskapsregering 10b§ finns bestämmelser om vilka ärenden hela regeringen fattar beslut om. Lagen öppnar upp för regeringen att själv reglera ministerstyret mera i detalj. En möjlighet man borde överväga efter Wikströms magplask.
Parlamentarism innebär att regeringen åtnjuter en lagtingsmajoritets förtroende. De flesta åländska politiker är skolade i kommunalpolitikens majoritetskultur och föga tränande i parlamentarisk lojalitet. Förstår man inte skillnaden mellan dessa två system hamnar man lätt mellan stolarna och beslutsfattandet blir både ineffektivt och trögt.
Det politiska spelet blir viktigare än själva innehållet i politiken. För media är detta mumma och journalisterna gör allt för att skänka oss läsare lite spänning i vardagen.
Däremot förmår de sällan förklara vad det är som ligger till grund för de politiska konflikterna och på vilket sätt de demokratiska systemen är dysfunktionella. Media blir lätt en part i en konflikt och driver politik utifrån sina värderingar. Det kan man kalla symbolpolitik. Därmed är maktens cirkel sluten och lugnet lägger sig säkert till jul.
Med en ny regering med både gamla och nya parlamentariker som ministrar kan man skänka stjärnorna en from förhoppning om en politik med mindre rubriker och mera substans. En omställning inte bara för miljön utan också det politiska samtalet.
Barbro Sundback (S)
.
