Den åländska samhällsstrukturen byggde på att varje hushåll skulle fungera som en egen organisation för ekonomin och självförsörjningen. De ägolotter som fördelats sedan urminnes tider kom att kallas hemman. Jorden och vattnet skulle tjäna hushållets uppehälle, nästan liknande ett revir inom djurvärlden.
Ägandestrukturen var inte bara funktionell, den kom sakteliga att förknippas med en särskild anknytning. På sina ägor kan ålänningen rota sig och känna sig hemma. Det ger en känsla av tillhörighet till en viktig plats. Hembygden står oss fortfarande väldigt nära.
Som vi tidigare har varit inne på för nämligen ägandeskapet också med sig en delaktighet i en lokal gemenskap. Det handlar om allt från samfälligheter, byalag och gemensamma bryggor till jakt- och fiskeområden. De resurser som naturen gav, såsom fisk, säl, timmer, och många bördiga jordar och betesholmar, förvaltades aktivt, lokalt och gemensamt i form av allmänningar.
I dag har vi förbisett den kritiska roll som kombinationen markägandet och allmänningarna spelat för Åland. Vi har också förbisett att då allmänningarna förstörs, minskar betydelsen och värdet av det privata ägandet. Att värna äganderätten innebär att värna det allmänna och vice versa. Det ena går helt enkelt inte att separera från det andra. Redan i de första landskapslagarna om allt från jakt- och fiske, skogsbruk till allemansrätten kompletterades det privata markägandet med gemensamma regler.
Även om vi i dag lever i en helt annan tid med helt andra utmaningar behöver vi inte ändra på ett vinnande koncept. I dag vet vi att intensiv giftspridning på ett område påverkar pollineringen på ett annat. Vi vet att avverkningar i en skog kan försämra vattenkvaliteten i en gemensam vattentäkt. Läckande kemikalier kan skada badmöjligheterna och turismen för andra.
Om vi verkligen ska återhämta den åländska naturens särskilda mångfald, kan strävan efter eget ekonomiskt intresse och rätten att använda sin egen mark precis som man själv vill, inte överskugga allmänhetens rätt till rent vatten, en andningsbar luft, livskraftiga fiskstammar, friska badvatten och hälsosam matjord. Det här har varit en självklarhet för ålänningen under långa tider.
Oavsett privat ägande, naturreservat eller allmänning handlar den här frågan egentligen om hur vi använder våra mark- och vattenområden tillsammans. Trycket på naturresurserna idag är större än någonsin. Vi behöver därför ställa oss frågan hur mycket mer ska vi människor ska ta natur i anspråk och hur vi kan optimera de områden som redan är exploaterade. Vi behöver också samarbeta mer för att skapa möjligheter för arter att sprida sig och frodas. Lyckas vi, kommer vi att höja attraktionskraften att bo, verka och leva i vårt fantastiska örike.
I vår insändarserie har vi propagerat för att återanvända det genuint åländska för naturens skull. Det innebär inte alls att det försvunnit. Vi ser det i dag i det stora föreningsengagemanget, i alla holk-uppsättningar för sjöfåglar, i alla lokala viltvårdsåtgärder och i alla fiskelag som restaurerar våtmarker. Vi ser det i spridandet av ängsfrön på gräsmattorna, i byggandet av bihotellen i byalagen och i slåttertalkorna. Åland behöver mer av denna genuina, åländska kärlek till naturen så att också kommande generationer kan njuta av dess prakt.
Det här är fjärde och sista delen av fyra insändare.
Hållbart initiativ
