Foto:

Kollektivismen i sollandet jämfört med norden

Min man håller honom i sina starka armar ändå har han inte räknat med vågens kraft i vattenbrynet då den drar omkull honom och den lilla pojken slits ur hans armar, han lyckas fånga honom snabbt igen, men reaktionen på spanjorerna? Tre stycken män i vår närhet är där på två sekunder för att rycka in om det skulle ha varit så att den lilla hade dragits ut i den starka vågen. Kollektivistiskt tänk. Som om de alla suttit på helspänn, beredda på att rycka ut. Det här med vår nordiska individualism, tycker vi det är ett förhållningssätt som fungerar? Föds någon slags samhörighet alls ur den eller är vi mer ensamma än någonsin?

Vårt samhälle är uppbyggt så att vi springer i ekorrhjulet så snabbt tyglarna håller, en del faller ur, det går för snabbt (långa rehabiliteringstider där, allt fler faller faktiskt ur) vi ska ha vår villa, vår(a) fina bil(ar), vi ska proppa vardagarna fulla med aktiviteter för våra små/ungdomar. Materialismen har inga gränser, annars har vi väl inget liv? Inget att visa i sociala medier. Visst, vi är ju igen utnämnda till ”det lyckligaste folket” så något måste vara bra. Eller? Fallerar hörnstenarna? Fel på parametrarna?

Tycker mej se allt mer hålögdhet bland folket. Ligger någon på gatan (ex min son som är diabetiker och behöver hjälp) ja då klassas människan full och man går förbi? Här hjälper inte det individualistiska samhället men hade samma sak hänt i Spanien hade hjälpen snabbt varit på plats. Vad hände? Blev vårt kalla Norden ännu kallare? När slutade vi bry oss om medmänniskan? Åldringarna förs till ålderdomshem där de glöms bort och får dö allena (jo, med en fot i vården ser jag detta hända om och om igen). Jag. Bara jag får min tallrik mat och äter den, så är jag mätt.

Här nere i solens land, här beställer man maträtter ihop. Rätterna placeras mitt på bordet så plockar alla åt sig lite av allt. Man delar. En sak vet jag. Rätt och fel, etik och moral att tänka med hjärtat, ett kollektivistiskt tänk fås med i religionsundervisningen i sollandet och det skulle den nordiska nutida människan behöva mer av anser jag. Eftersom det nordiska samhället är så individualistiskt uppbyggt (du ska klara dej själv från första skoldagen) och mor och farföräldrar inte längre är med på ett hörn såsom förr (här nere ser man mest mor och farföräldrar hämta på dagis/skola) blir bördan större att ta hand om dej själv/inte lägga dej i andras bekymmer. Blir bördan för stor för individen att bemästra redan från liten ålder? Man har fullt upp med jag, mitt och mej själv helt enkelt och hinner inte se åt andra?

Med stadiga steg mot ett allt mer kallt, ”robot-samhälle” där vi går med skygglappar för ögonen på gatan. Ser inte. Hör inte. Hjälper inte. Vi bara är i vår bubbla (den bubblan många flyr genom att stiga in i en annan värld via sina mobiler)

Jag skulle vilja stanna upp, dra i nödbromsen och fundera vartåt vi är på väg? Vad hände med det sociala samhälle som fanns förr? Där man umgicks över generationsgränser, där man stannade och pratade, frågade den enkla frågan; hur mår du? Går vi idag längs en önskad riktning? Eller ska vi ta ett steg tillbaka när det kommer till det sociala tänket? Just den biten, kanske var bättre förr?
Elin Mattsson
Konstnär

Hittat fel i texten? Skriv till oss