Gustaf Widén skriver i en krönika att han på sistone blivit alltmer misstänksam mot allt som har med jakt och köttproduktion att göra. Det är direkt fel, enligt mitt sätt att se, att jämställa dessa två företeelser med varandra. Så långt är det rätt att jakt handlar tidvis om att ta vara på det kött som produceras i vilt tillstånd i naturen genom att omsätta just det som står att finna i det lokala ekosystemet. Det kan handla om älgar eller rådjur i skog och mark eller säl och sjöfågel i havsområdet.
Viltet är en förnyelsebar naturresurs som jägaren tillvaratar på hållbara grunder och metoder. Jakt, natur- och viltvård är strikt reglerat i lag och förordning och administreras exempelvis i de 15 lokala jaktvårdsföreningarna i vilka jägarna är organiserade på Åland. Jakt kan bedrivas i form av olika jaktlag, såsom rådjurs- eller älgjaktlag, eller så kan man idka jakt i vissa fall helt på egenhand på områden som man har jakträtt på.
Jakt är en social umgängesform och erbjuder möjlighet till friskvård för 3.344 jaktkortsinnehavare på Åland. Hela 11 procent av den åländska befolkningen löser jaktkort. Friskvårdsbiten är förstås ovärderlig men kunde den mätas i pengar (jämför avgiftsbelagt utegym) så skulle den förmodligen omsätta miljoner. Det ska inte ringaktas. Kom ihåg att de första egensinniga ålänningarna var, just det, jägare.
Widén skriver vidare att forskarna är överens om att mänskligheten radikalt borde minska köttätandet, både av hälso- och miljöskäl. De har säkert rätt. Varje gång vi väljer att konsumera kött har vi möjligheten att välja mellan olika produkter i butikens ofta välsorterade köttdisk. Välj då lokalt producerade produkter, helst naturbeteskött. Det är det mest hållbara och faktiskt hälsosamma och samtidigt otvetydigt det mest smakrika som går att hitta. Med det som grund är middagen tryggad, både till vardags och till fest. Från jord till bord. Pröva åländskt lammkött, varför inte från en ursprungsras såsom Ålandsfåret, från någon av de fårgårdar vars tackor, gumsar och lamm håller våra strandängar öppna och på sitt alldeles eget sätt bidrar till den biologiska mångfalden med sin existens i det lokala ekosystemet.
Jag hör själv till dem som tidigare med stor aptit lockades till kryssningsfartygens frysdiskar och för en billig slant köpte oxfilé vars härkomst var något oklar men sades ha sitt ursprung i Sydamerika. Men, jag har blivit klokare efter att ha läst på. Numera skulle det inte falla mig in att ens kasta en blick mot dessa köttprodukter då jag har mer kunskap om djurhållningen och djurens välbefinnande, eller kanske snarare avsaknaden av den, i vissa delar av världen.
Nu är ju jag lyckligt lottad som dels är lokal köttproducent, och därmed kan förse mig själv och även andra med naturbeteskött från Ålandsfår och dels är jägare, som kan förse mig själv, min familj och mina vänner och markägare med lokalproducerat kött från egenhändigt nedlagt vilt från skog och mark. Jag skulle unna detta åt fler ålänningar. Fråga gärna efter lokalproducerat kött i närbutiken. Fråga gärna även en jägare om viltkött. Speciellt rådjurskött torde vara ganska lätt att få tag på då rådjursstammarna på många håll i dag är så täta som aldrig förr. Förra jaktsäsongen fälldes över 6.000 rådjur på Åland.
Med det här inlägget försöker jag lugna krönikören och andra med honom om att det oftast inte finns skäl att vara misstänksam mot jakt eller köttkonsumtion, så länge man tänker lokalt.
Rainer Juslin (Lib)
