Det är bra att ordförande för den arbetsgrupp som tagit fram ett underlag för landskapsregeringens räkning med målet att stävja kostnadsutvecklingen i kommunerna nu inser att det kanske inte alls är möjligt att spara på skolan så mycket som man vid en ytlig överblick kan tro. Det bekräftar även utbildningschefen för norra Åland i en återgiven intervju på ett mycket pragmatiskt sätt.
Rapporten skulle ha vunnit i trovärdighet om man hade relaterat förslagen mot referenspunkter i verkligheten. Det är ofta bra att ha en dialog med verkstadsgolvet innan man svävar ut i det blå och tappar orienteringsförmågan.
Vi välkomnar arbetskraftsinvandring till Åland. Den är en absolut nödvändighet för att vårt mångsidiga näringsliv ska kunna fortsätta att utvecklas. Utan den blir det först stagnation och därefter en tillbakagång. Dit vill vi inte.
Det är ofta unga människor som flyttar till Åland. De kommer från alla världens hörn. Över hälften av de som flyttar till Åland är födda utanför Finland. På Åland talas numera närmare 70 olika språk, men ämbetsspråket inom den offentliga förvaltningen är svenska. Av invånarna är den grupp som har finska som hemspråk den största. Enligt ÅSUB var dessa över 1.400 år 2020.
Näststörsta grupp är rumäner och dessa är över 500 personer. Tätt följt av letter på över 450 personer. Därefter följer ester som är ungefär hälften till antalet av de största grupper. Jag är glad att många inflyttade unga väljer att bosätta sig på vårt fina Åland och bilda familj. Vi kan förstås också vara nöjda över att många äldre vill flytta till Åland. Det är ett gott betyg för vårt kära Åland.
Med det är vill jag påskina faktum att våra skolor, inte heller vår barnomsorg, kan jämföras med skolor i riket. Skolor i Sverige vill jag inte beröra i det här sammanhanget eftersom de till sitt innehåll och till sin struktur har andra utgångspunkter än vårt nationella skolsystem, för att inte tala om andra utmaningar, inte sällan av socioekonomiskt ursprung.
Elevunderlaget på Åland skiljer sig från rikets och är generellt sett ganska heterogent. Vi har stor inflyttning och vi värnar om integrationen. Den bästa integrationen sker i en skola eller inom barnomsorgen där det går att uppbringa stöd för att utveckla barnets förutsättningar att tillgodogöra sig innehållet i undervisningen. Till detta behövs även ett starkt hemspråk.
I skolan behövs stödpersoner, ofta under de inledande skolåren, för att stärka elevens grundförutsättningar för inlärningen. Elevassistenter, lärare, speciallärare utgör ett team som stöttar eleven på ett mångprofessionellt sätt i dess utveckling. Motsvarande stödfunktioner finns inom barnomsorgen.
Vi är duktiga på Åland att ta hand om varandra inom den kommunala skolan och inom barnomsorgen. Vi upptäcker i tid även andra behov av stöd som barnet behöver utöver det språkliga. De kan vara av vitt skild art, socialt eller neurologiskt, men behovet är detsamma. Det behövs vuxna kring barnet.
Allt det här kostar pengar i den här ändan men genom uteblivna stödåtgärder kommer behovet att vara tiofalt större i andra ändan. Men om man inte vill se skogen bakom träden kan man ju försöka blunda för fakta och i stället för dessa självklara proaktiva åtgärder inom barnomsorg och skola låta någon annan ta hand om kostnaderna i andra ändan. Det är ju så bekvämt nu med KST när dessa tjänster inte längre är kommunens kostnadsansvar.
Av dessa skäl blir en jämförelse med skolorna på fastlandet orättvis. Det borde arbetsgruppen ha insett. One size doesn´t fit all.
Rainer Juslin (Lib)
