Den 17 november hade Ålandstidningen en ledare av Jonas Bladh. Han ansåg att klimatmötet COP 26 var ett steg framåt medan Greta Thunberg tagit ett steg bakåt. Gretas kritik av politikerna och mötesdelegaterna hotar i princip demokratin. Ett märkligt resonemang.
COP 26 förväntades ge ett resultat som skulle säkerställa att 1,5-gradersmålet skulle kunna nås. Så blev inte fallet. Klimatexperterna beräknar att de avgivna löftena innebär att vi kan vänta oss en temperaturhöjning till åtminstone 2,3 grader, dubbelt mot vad vi redan har.
Det skulle innebära enorma konsekvenser och sannolikt en oåterkallelig klimat- och miljökatastrof. Mötet har redan kallats FLOP 26. Man kunde inte ens lösa problemet med ekonomiskt stöd till utvecklingsländerna, något som skulle ha utbetalats redan från 2017 men som nu sägs dröja till 2023. Framgången tycks vara att man fått in ordet ”fossilt” i slutdokumentet.
Också detta möte har präglats av prat och prat men inte särskilt många konkreta utfästelser när det gäller utsläppsminskningar och absolut inget, som motsvarar vad forskarna krävt. De demokratiskt valda representanterna, som Greta är så dum mot, har inte levererat. Det kanske rentav är så att demokratin är ett hinder för resultat? För de
demokratiskt valda politikerna är det kanske viktigare att hålla väljarna glada och inte höja bensinpriset eller komma med åtgärder, som kan begränsa folks frihet? Men varför gick det när det gällde covid-19?
Är det oväsentligt att stora delar av jorden är på väg att bli obeboelig? Globalt sett är det mindre betydelsefullt att några miljoner människor dör i en sjukdom jämfört med vad klimatförändringarna är på väg att åstadkomma.
Att Jonas Bladh tar parti för Norges miljöminister Espen Barth Eide är ofattbart. Norge är en av de stora producenterna av fossila bränslen och det tänker man fortsätta med utan hänsyn till klimatkrisen. Man fortsätter till och med att exploatera i Arktis, det ur miljösynpunkt absolut känsligaste området på jorden. Miljöministern ska överhuvudtaget inte uttala sig, han är inte trovärdig. Men Jonas Bladhs inställning är kanske ett uttryck för att när ett problem blir för stort, så tar man det inte till sig? Det är lättare att blunda och kritisera dem som kommer med ett skrämmande budskap? Ett vanligt psykologiskt fenomen.
För 30 år sedan började forskare varna för att koldioxidutsläppen kunde få svåra följder för klimatet. Ingen lyssnade och sedan dess har utsläppen ökat 60 procent. I genomsnitt har de ökat med 300 miljoner ton årligen, alltså ökning från ett år till nästa. I dag är utsläppen ca 40 miljarder ton per år. Parisavtalet har inte resulterat i några globala utsläppsminskningar. Måste det till en katastrof som drabbar hela jorden, industriländer och olje- och kolproducenter inkluderat? En jätteglaciär på Antarktis som kalvar och höjer havsnivån med tre meter eller mer? Det finns några på väg redan. Nej, Greta har rätt, klimatmötena, COP 26 inräknat, har bara varit blablabla.
Jan Grönstrand
