När man diskuterar digitalisering i den offentliga verksamheten så tar det ofta inte lång stund innan kritik om värdelösa och dyra lösningar hamnar i fokus. En stor del handlar om gammalmodiga och dåligt implementerade it-lösningar som är tidskrävande, svåra att förstå och saknar viktiga funktioner. Ofta har systemen också säkerhetsbrister och skulle inte klara en närgången GDPR-revision.
Det grundläggande problemet är att beslutsfattarna ofta har helt fel syn på digitaliseringen. Man tillämpar gammaldags industrilogik som nog fungerar bra när man ska lösa väldefinierade problem, som att byta hårdvara. Det vill säga där det är lätt att ställa specifika krav, är lätt att upphandla och sedan utvärdera.
Men digitalisering kräver ett annat arbetssätt som utgår från att man inte på förhand kan bestämma hur lösningarna ska se ut. Utvecklingen går mycket snabbt, ingen vet i dag vilka behov slutanvändarna kommer att ha om bara några år. Inom det privata jobbar man därför i stället i allt högre grad med små agila team som tar fram lösningar som sedan testas på användarna och skalas upp om det fungerar.
I den offentliga verksamheten används alltså i stället den industriella logiken även i digitaliseringen. Vilket resulterar i jättelika upphandlingar där funktionaliteten slås fast i sten för många år framåt och organisationen cementeras. Och så budgeterar man enorma belopp för projektet redan från början.
Upphandlingen intresserar sedan bara de enstaka it-jättar som kan uppfylla alla kraven. Vilket resulterar i usel konkurrens, bristande kvalitet, försenade leveranser, ständiga fördyrningar och en lång upplåsning mot en enskild leverantör. För att till sist landa i lösningar som inte motsvarar användarnas behov, i dyrt underhåll och i svårigheter att få fram ny efterfrågad funktionalitet.
Det hävdas gärna att lilla Åland inte har råd att ta fram egna offentliga lösningar. Vilket också är helt sant om vi envisas med att fortsätta med industrilogiken. Men vi har faktiskt alla möjligheter om vi i stället gör som i den privata sektorn, det vill säga jobbar med små agila team och ett visst begränsat riskkapital. I nära samarbete med lokala privata it-företag, och självklart våra it-utbildningar. Och använder oss av möjligheterna att koppla ihop oss med de finländska systemen så långt det är möjligt.
Bra it handlar om att spara resurser genom att skapa smarta och effektiva lösningar som gör det slutanvändarna behöver. Till exempel svenska Sundsvalls kommun har 20 (!) egna programmerare som tar fram it-stöd åt verksamheten. När till exempel socialsekreterarna behöver ny programvara utformar man den direkt efter deras behov och önskemål. Allt man bygger läggs ut som öppen källkod, andra kommuner är välkomna att använda de program som skattebetalarna i Sundsvall redan betalat för.
Det här är viktigt för oss ålänningar att ta till oss. Vi brottas redan med en stor it-skuld eftersom vi tyvärr inte insett att utvecklingen i vår omvärld också påverkar oss, nu med nya och riktigt tuffa krav från EU parat med en alltmer ansträngd offentlig ekonomi. Vi har inte råd att gräva ned oss i ständiga politiska revirstrider som enbart skapar stillestånd där vi behöver handlingskraft, eller att fortsätta att cementera fast oss i tankesätt som redan varit omoderna i tiotals år.
I varje fall jag lägger hellre de offentliga pengarna på digitalisering, på att automatisera och skapa tillgänglighet på ett kostnadseffektivt sätt där våra offentliganställda sysslar mer med service än ändlös byråkrati.
Erik Schütten (MSÅ)
