”De gamla stereotypa normer som stoppat människor tidigare har öppnats upp, och det är befriande för dem som upplevt förtryckande normer om hur man borde vara, se ut och bete sig,” skriver Mia Hanström.
Genusvetenskap är ingen vetenskap.
Dess grundpremisser; kön är bara en social konstruktion, samt; män förtrycker kvinnor genom könsmaktsordningen; har egentligen aldrig varit uppe för debatt i Sverige. Konstigt nog. Jag skulle, åtminstone för 20 år sen, ha undrat varför man skulle behöva debattera nånting sånt, som inte har med verkligheten att göra över huvud taget, men det behöver vi alltså göra nu: Sedan feminismen och därmed genusvetenskapen har implementerats i det svenska samhället.
Det är där David Eberhard kommer in. Han beskriver biologins och medicinens, det vill säga den riktiga vetenskapens, syn på att ”kön är bara en social konstruktion” Jag förstår att feminister är rädda för det.
Vad feminister håller på med är att försöka skapa nya normer. Det har man lyckats ganska väl med. Inte genom att folket har fått rösta fram det, utan genom att man har lyckats med konststycket att kalla sin ideologi vetenskap.
Feminismen har därför kunnat implementeras i samhället i bland annat ungdomsverksamhet och dagisverksamhet.
Min dotter gick på det som senare skulle bli känt som ”genusdagiset” i Stockholm. När det gick upp för mig vad normen var där så insåg jag att barnen endast var fria att göra det som feministerna ville att de skulle göra. Flickor uppmuntrades till exempel att inte välja färgen rosa. Det var ett stort möte om det med föräldrar och lärare. Jag kunde inte tro mina öron. Jag bytte dagis.
Jag tillhör dem som tycker att den nuvarande normen är förtryckande. På ledarsidor och i genus-”vetenskapliga” artiklar i dag så uttrycks ett manshat av aldrig tidigare skådat slag.
Jag hatar feminism.
Martin Eneroth