Läste i tidningenatt någon föreslagit att man vid nästa val skulle rösta på två personer, varav en skulle vara en kvinnlig kandidat. På detta sätt skulle man kunna uppnå jämställdhet i beslutande organ. Samt att den så kallade jämställdhetsbonusen skulle förändras så att man skulle uppnå en jämnare fördelning mellan män och kvinnor i lagting och kommunfullmäktige.
Jag sågar nog bägge förslagen ”jäms med fotknölarna”. Problemet med den uteblivna jämställdheten ligger på en helt annan nivå, och jag anser att det är dags att tala klarspråk i den här debatten.
Svaret är nämligen mycket enkelt. Så länge som kvinnor inte har förtroende för att andra kvinnor kan sköta lagtings- och kommunuppdrag, så får vi inga jämställda organ. Kvinnor tror att männen är bättre på att handha förtroendeuppdrag, därför röstar de på män. Om kvinnorna vore bättre på att stöda varandra, så skulle vi uppnått jämställdhet för länge sedan. I många fall upplever de kvinnor som blir invalda, att deras medsystrar inte stöder dem, utan i stället röstar med männen. Kanske av okunskap, kanske av avundsjuka, men faktum kvarstår: Skulle kvinnor lära sig att hålla ihop så skulle mycket vara vunnet.
Män håller varandra bakom ryggen, de stöder varandra, och håller ihop, på ett helt annat sätt än kvinnor gör. En man kan avstå från en post, till förmån för någon annan man. Det är sällan man ser kvinnor som gör detta, i stället kan de känna avund inför att deras medsystrar får bättre poster än de själva får, varför de övergår till att motarbeta, i stället för att stöda.
Såjag föreslår att man slopar både jämställdhetsbonus och två-röster-förslaget, och låter kvinnorna själva komma till kunskap om vilka förändringar som de behöver genomföra i sitt tänkesätt, för att vi ska uppnå bättre jämställdhet i lagting och kommun. Men det är säkert långt kvar innan dessa insikter fått fotfäste.
Runa Lisa Jansson
