Senaste veckas budgetdebatt visade med all tydlighet hur svårt det är att hitta en politisk samsyn kring den offentliga ekonomins utmaningar. Att sedan lyckas med detta under ett valår ter sig omöjligt, stundtals var det som att lyssna på när Donald Trump pratar klimat.
Ett nytt finanspolitiskt ramverk är under framtagning, vilket är ett verktyg för att underlätta budgetdisciplin via utgiftstak och långsiktiga budgetramar. Självklart innebär detta att ramar behöver sättas på en nivå där intäkterna räcker till. Självklart fråntar ramverket inte ansvaret för en i grunden strikt ekonomisk disciplin.
Om alla politiker säger att visst ska vi spara, men inte på det, och inte på det, blir slutresultatet en fortsatt resa mot det oundvikliga, lån för att hantera välfärden. Där skulle det offentliga Åland redan vara om inte stora tillfälliga intäkter flutit in de senaste åren. D
et offentliga Åland har levt över sina tillgångar och politiken har misslyckats med att genomföra reformer som minskar överadministration, ökar produktivitet och skapar en välfärd som på ett bättre sätt tar tillvara privata alternativ. Trenden med låg tillväxt, ökad offentlig sektor i relation till den privata och en politisk strutsmentalitet att allt obekvämt kommer att lösa sig självt är genomgående och har inte uppstått av dagens inflation eller Rysslands vidriga övergrepp på Ukraina.
En god ekonomi är grunden till precis allt. Alla partier behöver därför involveras och ta ansvar för den den offentliga ekonomin, bara så undviker vi att det finanspolitiska ramverket blir något annat än en stor flopp.
I mars ska budgetramar för kommande år sättas, låt inte ett valår grusa möjligheterna till en stabilisering av ekonomin.
I veckan godkändes nya tjänstekollektivavtalen som successivt ökar kostnaderna med 10 miljoner. Jag missunnar ingen högre lön, men det behöver finnas ett politiskt ansvar som hanterar alla kostnadsökningar. Jag känner inte att det finns idag, däremot politisk prestige och handlingsförlamning.
Att intäkter ska täcka kostnader är en verklighet för alla privatpersoner och företag, bör så vara även för landskapsregeringen. En mandatperiod är kort och den enkla vägens politik skuffar utmaningarna framför sig. Ökade personalkostnader behöver finna sin lösning via digital transformering, utbildning, välfärdstjänster, konkurrensutsättningar, utmanarrätter och prioriteringar.
Att politiskt blunda för verkligheten är fegt och oansvarigt, hantering av välfärd och skattemedel får aldrig vara det. När tjänstekollektivavtalen behandlades i finans- och näringsutskottet önskade jag att ärendet skulle gå till hela lagtinget, alltså plenum, vilket är standard i alla andra ärenden som behandlas i utskottet.
Då detta inte vann gehör, reserverade jag mig för att markera vikten av att skapa en involvering bland samtliga partier. En sådan involvering är A och O om vi ska bibehålla en god välfärd som inte är uppbyggd av banklån.
John HolmbergLagtingsledamot (Lib)
