En stor eloge till familjen Westerlund/Ström för ert mod att lyfta frågan om sonens kamp.
Artiklarna får mig att relatera till en krånglande bilmotor som inte kommer att starta genom att fylla luft i däcken samt till armbandsuret som slutar fungera och som inte den skickligaste urmakaren kan reparera med en stor skiftnyckel, rörtång och kofot.
Vi har alla ansvar att ge barn och ungdomar förutsättningar att hitta sin plats i samhället. Om barnet är extra livligt och energiskt kommer nuvarande samhällsstrukturer vara obarmhärtiga. Utmaningarna kan börja på dagis ifall personalresurser och utrymmen är begränsade för att kommunen måste spara pengar.
Ett livligt barn kommer få svårt med koncentrationen om inte möjligheten ges att få utlopp för sin energi i gymnastiksalen om där nu är en småbarnsavdelning.
Om personalantalet är för lågt försöker personalen med allt i sin makt att få barnet att rätta sig i leden för att delta i den pedagogisk verksamhet. Det kommer tyvärr inte fungera för ett barn med mycket spring i benen oavsett hur skickliga personalen är ifall de inte ges rätt verktyg.
Ganska snart kan föräldrarna få mer eller mindre daglig kritik om barnets koncentrationssvårigheter och rekommenderas att kontakta barn och ungdomspsykiatrin för att få barnet utrett för eventuell diagnos. Den ständiga kritiken mot barnet kommer att stressa föräldrarna till den grad att de till slut kommer att ta barnet under armen till barnpsykiatrin.
Då det i dag finns många möjliga och omöjliga bokstavskombinationer kommer barnet med stor sannolikhet ut från psykiatrin med någon form av utmärkande diagnos. Vad diagnosen sällan tar hänsyn till är familjesituationen som kan vara ansträngd på grund av privatekonomiska-, arbetsrelaterade- eller andra stressande orsaker där barnet i slutändan betalar det högsta priset. En annan fallgrop är att barn utvecklas i olika takt. Följer barnet inte normala utvecklingskurvor är risken stor att barnet kommer ut från psykiatrin med en pillerburk i handen som ska intas resten av uppväxten.
Föräldrar är nu i ett underläge med väldigt begränsat inflytande att försöka påverka vad som kan anses pedagogiskt riktigt för barnet då de sitter i möte med rektor, klasslärare, speciallärare och kurator som alla har adekvat utbildning i barn- och ungdomspedagogik. Motsätter föräldrarna framlagda åtgärdsplanen leder det troligen till att orosanmälan skickas till kommunernas socialtjänst för att barnet nekas den hjälp och stöd skolan kan erbjuda och karusellen får ytterligare fart.
Sensmoralen är att samhället måste ge barn och ungdomar förutsättningar att tillåtas utvecklas i sin egen takt och möjlighet att ta fram sina dolda talanger. Livliga barn måste få ges utlopp för energin genom fysiska aktiviteter. Barnen måste ges möjlighet att vara delaktiga och prova på nya saker för det underlättar koncentrationen och fokus på skolarbetet för att i framtiden kunna skaffa sig lämpliga arbeten där de känner sig uppskattade och behövda.
Martin Nilsson
