Arbetsgruppen för Åland 100 queers ställningstagande att inte fråga släktingar om lov baserar sig som tidigare nämnt på att en inte kan tillskriva någon rätten att begränsa definitionen av en annan människa, att säga så här var hen, så här och på inget annat sätt. Vem eller vilken del av släkten ska tillfrågas, om det inom släkten finns olika perspektiv? Vem är egentligen närmast efterlevande? Finns det andra än de med blodsband, som kände personen bättre, eller på ett annat sätt? Finns det närstående som inte längre lever, som hade haft en annan syn?
Tyvärr är det fortfarande alldeles för vanligt att släktingar efter en anhörigs död aktivt sopar undan spår efter ett liv utanför normen. Både när det gäller ett liv utanför heteronormen, och andra normer som begränsar och hindrar människor från att leva det liv de önskar, som den de önskar, med den eller dem de önskar. Historien läggs tillrätta för att passa de efterlevande. Det förekommer fortfarande att släktingar efter en anhörig hbtqia-persons död bränner dagböcker och brev och förbjuder den samkönade partnern att delta i begravningen. Så bevaras släktens historia inom heteronormens ramar. Detta var något som arbetsgruppen behövde ta i beaktande vid valet av förhållningssätt.
Vi kan inte, som intresseförening för hbtqia-personer och arbetsgrupp för Åland 100 ur ett queerhistoriskt perspektiv, tillskriva makten och ge ensamrätten och tolkningsföreträdet till släkten att ge den enda bilden av deras anhöriga. Andra perspektiv måste också få finnas. När det är fråga om offentliga personer ska olika perspektiv även få finnas i det offentliga. Vi ser på varandra ur olika perspektiv, flera perspektiv ger oss en rikare och mer mångfacetterad bild.
När någon väljer att vara en offentlig person och gör avtryck i historien genom t ex konstnärlig verksamhet eller författarskap så är denna människa en del av allas vår historia. Det innebär att hen indirekt har gjort ett medgivande till att forskning kring personen kan ske i all framtid. Nya upptäckter och synvinklar kan dyka upp i denna forskning. Ingen har rätt att lägga locket på, varken släktingar, vänner eller författare.
Det som skrivs och det som inte skrivs, allt är ett ställningstagande. Uteslutande av information om minoriteter är i större skala desinformation. Arkiven gapar tomma när det kommer till queerhistoria - eller så finns den där, men har osynliggjorts, feltolkats och presenterats som normativ historia..
I ett heteronormativt samhälle är en heterosexuell tills motsatsen bevisas. Vi varken påstår eller spekulerar om Henrik Nylunds sexualitet, eller könsidentitet, utan konstaterar att han påverkat queera personers liv på Åland och att han levde utanför heteronormen. Han var ogift, levde ensam, och hade inga barn.
De som undertecknade den första insändaren (i Ålandstidningen den 27.8 /reds. anm.) har konsensus kring bilden av Henrik Nylund. Men det finns andra, som har en annan bild. Utställningen bygger på insamlade berättelser, det vill säga informanters syn på olika offentliga personer. Henrik Nylund förekommer i många berättelser, berättade av olika personer, på ett icke-heteronormativt sätt. I sin bok “Henrik Nylund 1945-1982 : eldsjäl i åländskt kulturliv” framställer Eva Nyberg Henrik Nylund som social och omtyckt, omsvärmad men ointresserad av kvinnor. Det var dock främst Henrik Nylunds samhälleliga och kulturella engagemang som tillsammans med konstnärskapet gjorde att vi valde att låta porträttera honom tillsammans med de andra prominenta ålänningarna, som på olika sätt gjort att Åland blivit en bättre plats för queerpersoner att leva och verka på.
Vi instämmer med Rita Paqvalén, författare till boken ”Queera minnen”, som påpekar att “vi inte kan vara säkra på hur en i dag död person har definierat sin sexualitet eller könstillhörighet, om hen inte uttryckligen skrivit om det. Det gäller också personer som har levt i heterorelationer. Men vad vet vi om våra nära och käras sexualitet – egentligen?
Till exempel att alstra barn säger inget om hur vi identifierar oss. Allt vad vi skriver om andras kärleksrelationer eller sexualitet är på sätt och vis spekulation, om vi inte har dokument som kan styrka det och även källor såsom brev och dagböcker kan ibland vara problematiska eftersom vi har en tendens att vinkla dem utgående från tänkta mottagare. Så det handlar om rimliga antaganden, men också om våra egna tolkningsramar. Om vi lever i en heteronormativ föreställningsvärld tolkar vi tystnaden, en ”god” vän eller ett visst excentriskt beteende på ett visst sätt, lever vi bortom heteronormen får de en helt annan innebörd och kan bli potentiella öppningar för en queer tolkning och kanske identifikation.”
Att leva utanför heteronormen är enkelt gjort, det är vi många som gör. En behöver inte ha en normbrytande sexualitet för att leva utanför heteronormen. Heteronormen är snäv. Olika normer kopplat till kön och sexualitet samverkar, tillsammans kan de vara ytterst begränsande. För fyrtio-femtio år sedan var heteronormen ännu snävare, det sågs till exempel som ännu mer självklart att en skulle gifta sig (men någon av motsatt kön) och skaffa barn. Ordet heteronorm var ett av flera ord som förklarades i utställningen. Norm betyder förväntning, oskriven regel.
Vi beklagar känslorna som Henrik Nylunds släktingar ger uttryck för, samtidigt som vi ställer oss frågan; Vad finns det att uppröras av? Det finns ingen anklagelse, bara kärlek och respekt i valet, porträtterandet och beskrivandet av personerna i utställningen Människor och händelser i Ålands queerhistoria. Avsikten har inte varit att uppröra, utan att hylla och inspirera, och bidra med ibland, för en del, nya perspektiv.
Det är inte problematiskt att förekomma i hbtqia-sammanhang. Det är problematiskt att det fortfarande år 2022 på Åland kan ses som problematiskt att någon förekommer i ett hbtqia-sammanhang.
Med hänsyn till både uppgiftslämnare och personerna det berör vill och ska vi inte redogöra för alla de berättelser som kommit in. Vi har gjort ett urval av både personer och information, och varit mycket eftertänksamma i våra ordval när vi skrivit våra texter.
Att kräva full transparens är inte rimligt när 50 procent av hbtqia-personerna i Finland fortfarande inte vågar vara öppna med att de är hbtqia-personer (EU:s instans för grundläggande mänskliga rättigheter, FRA 2020). Det säger sig självt att det är många som inte kan eller vågar underteckna en offentlig skrivelse, berätta öppet eller argumentera för sitt perspektiv om det är utanför normen.
När folk äntligen, efter århundraden av lagar som förbjudit och tystat tar till orda behöver därför ledarskribenter och andra professionella vara välkomnande och lyhörda. För hur ska någon våga säga sin mening, belysa sitt perspektiv, berätta sin berättelse om bemötandet är avvisande och oreflekterande kring normativitetens privilegier? Hur ska det som tidigare exkluderats, kunna inkluderas om vi inte låter det ta plats?
Det är bra att denna problematik synliggörs, och att dessa frågor debatteras.
Det behövs mer arkivt material, tiderna har ändrats, det som en gång var farligt och skamligt är i dag okej och en lagstadgad rättighet.
Sofia Enros
Fotnot: Eftersom denna fråga debatterats intensivt på Ålandstidningens debattsidor och många har efterlyst svar från Regnbågsfyren och Arbetsgruppen för Åland 100 queer, ger Ålandstidningen en tillfällig dispens från begränsningen av textlängd i detta fall. /Petter Lobråten, debattredaktör
