Fräscht eller farligt? Om sprickorna i åländsk politik

På Åland har vi allt mer fått vänja oss med sprickor inom partierna. Avhoppen i lagtinget den innevarande mandatperioden är betydande då vi har sett Mogens Lindén hoppa av Socialdemokraterna, Veronica Thörnroos lämna Centern och Rainer Juslin fick nog av Liberalerna och blev politisk vilde. 

Även på kommunal nivå spricker partierna. Senast i raden är frågan om demenscentret, där Obunden Samlings Marcus Måtar nyligen sågs i tidningen tillsammans med socialdemokraten Barbro Sundback tala i samma sak. Men vi hittar även avhopp på kommunal nivå och till och med situationer där politiker uteslutits, som till exempel René Janetzko, som uteslöts ur Obunden samling.  

Många kan säkert tycka att detta är fräscht. Att politiker vågar tänka utanför partipiskan och att det ger vitalitet till politiken. Och i sanningens namn ger det ju politiken en viss udd. 

Avhopp är inte heller alltid av ondo. I vissa fall kan det vara ett uttryck för politisk integritet, att en ledamot inte längre kan stå bakom sitt partis linje och därför väljer att gå sin egen väg. 

Men även om detta kan vara legitimt i enskilda fall är det problematiskt.

Avhoppen eller sprickorna är inte något speciellt för Åland däremot sticker Åland ut när vi nu har ett lagting där tio procent av de folkvalda ledamöterna numera är avhoppare. Även i sakfrågor där partier splittras, särskilt i Mariehamns stadsfullmäktige, är utvecklingen anmärkningsvärd. 

Om vi väljer att problematisera detta beteende inser vi snabbt att det inte är någon hållbar utveckling. 

Forskning visar att när en politiker byter parti, eller blir politisk vilde, påverkas det politiska systemet negativt. Väljare upplever att deras röst inte längre representeras. Samtidigt leder avhoppen till att maktbalansen påverkas och därmed stabiliteten i beslutsfattandet. Det blir helt enkelt svårare att bedriva politik när du inte de facto vet vilket stöd politiken har. 

Det här är något som får implikationer på vårt lilla åländska samhälle. Dels för att förtroendet för våra politiska institutioner redan ligger på en låg nivå. Enligt ÅSUB:s Tillitsstudie 2022 har endast 18 procent av ålänningarna ganska eller mycket stort förtroende för lagtinget, och bara 14 procent har motsvarande förtroende för politiska partier. Dels ett valdeltagande som är lågt i jämförelse med våra närregioner – 68,3 procent i lagtingsvalet 2023, vilket är lägre än både Finland och Sverige.

Det gör att legitimiteten i det politiska beslutsfattandet haltar. Framför allt väcks tankar kring det åländska partiväsendet och vad partierna fyller för nytta om de ändå har svårt att hålla ihop?

Tar vi frågan ytterligare ett varv kan vi konstatera att partierna har svårt att rekrytera nya kandidater inför valen. Det finns säkerligen en mängd olika orsaker till just det, men det gör också att kraven för att få ställa upp för ett enskilt parti minskat. Inte minst blir det tydligt när man läser valmanifesten och partiprogram och sedan hör en del kandidater och nyinvalda ta ton i debatten. Plötsligt träder en bild fram där valmanifesten och partiprogram inte alls överensstämmer med det som de för fram.

Här har de åländska partierna en rejäl nöt att knäcka. Ett idogt arbete krävs för att vända trenden, men ska det åländska samhället fortsätta utvecklas och politikernas förtroende stärkas måste vi få färre sprickor och avhopp i den åländska politiken. Det är dags för partierna att ta ansvar för sammanhållningen, men också för oss väljare att kräva tydlighet och ansvar från våra folkvalda.