Åland står utan laglig möjlighet till tvångsvård. Situationen är oacceptabel och ställer såväl läkare som poliser inför ett dilemma.
Hülya Tokur-Ehres
Förstår vi allvaret?
Rättssäkerhet » Bakom juridiken döljer sig en verklighet där människor i kris i värsta fall kan bli utan hjälp. Vad händer när lagstiftningen inte hinner ikapp verkligheten?
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Landshövding Marine Holm-Johansson agerade på order från Finansministeriet och Social- och hälsoministeriet och plötsligt står Åland återigen inför en situation där det saknas rättslig grund för tvångomhändertaganden.
Det ger polisen praktiska problem i vardagen. De kan inte längre begära medicinsk bedömning inför beslut om tvångsvård, och sjukvården kan inte begära handräckning från polisen i akuta fall. Det är en ohållbar situation, både för de som behöver hjälp och för de som är satta att hjälpa.
Så här får det inte vara. Att problemet dessutom inte lösts på flera år är ett stort misslyckande. Det duger helt enkelt inte. Skammen ska dock inte ligga på våra åländska politiker. Tvärtom har lösningsförslagen duggat tätt från åländsk sida, men utan att ha funnit gehör i Helsingfors. Och nu står vi återigen i en situation där ålänningarnas rättssäkerhet starkt går att ifrågasättas.
Frågan är på inget sätt ny. Den har levt och lever i olika former de senaste åren. Riksdagens grundlagsutskott har till exempel hela fyra gånger påpekat behovet av att behörighetsfrågan tydliggörs i lagstiftningen. Ändå har inget hänt.
En av våra mest grundläggande rättigheter är rätten till liv, omsorg, hälso- och sjukvårdstjänster. Att detta år 2025 ska vara föremål för oklarheter i ett nordiskt samhälle är inte acceptabelt. Det är rent av skamligt.
Tidigare landshövding Peter Lindbäck löste frågan temporärt när han tidigare fattade ett beslut om ett förordnande som gav åländska läkare tidsbegränsad rätt till ingripanden enligt mentalvårdslagen. En tillfällig åtgärd som har förlängts vid ett flertal tillfällen då ny lagstiftning saknats. Förordnandet väljer nu Marine Holm-Johansson att inte förlänga.
I anvisningar från Social- och hälsoministeriet från den 4 juni kan vi läsa att ministeriet anser att mentalvårdslagen fortfarande ska tillämpas på Åland, men att när det gäller de bestämmelser som hör till Finlands lagstiftningsbehörighet så är det på Åland den behöriga myndigheten, det vill säga Ålands hälso- och sjukvård som har rätten att agera.
Det är ett pragmatiskt försök, men det handlar om en anvisning — inte en lag. Och det finns inte ens en proposition om behövliga ändringar av självstyrelselagen för att anpassa den till den i Finland genomförda vårdreformen. Detta trots tydligt definierat behov påpekat av såväl landskapsregeringen, ministerier samt grundlagsutskottet.
En av våra mest grundläggande rättigheter är rätten till liv, omsorg, hälso- och sjukvårdstjänster. Att det kring detta ska finnas oklarheter i ett nordiskt samhälle år 2025 är inte acceptabelt. Det är rent av skamligt. Att det dessutom drabbar några av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle är ovärdigt. Det är heller inte okej att de som vigt sina liv åt att hjälpa andra, som till exempel läkare och poliser, inte ska ha rätt verktyg för att ingripa. Det är fel och ett svek.
Vi får hoppas att Social- och hälsoministeriets tydlighet i frågan när det gäller behovet av en revidering av självstyrelselagen trots allt är ett steg i rätt riktning. Men att dra undan mattan genom att ta bort en fungerande lösning innan vi har en lagändring på plats förefaller obegripligt. Vi måste kunna begära mer av beslutsfattarna på statlig nivå — särkilt när problemet varit känt sedan länge och lösningsförslag redan ligger på bordet.
