Fimpa tobakslagen

Ibland används självstyrelsen helt fel. Se bara på förslaget om ny tobakslag för Åland. Hur tänker landskapsregeringen när man för ett förslag till lagtinget som på flera punkter går längre än reglerna i våra närregioner? Varför ska Åland ha strängare regler för hur förpackningar ser ut än Finland och Sverige? Tror verkligen landskapsregeringen att Åland i praktiken kan påverka hur förpackningar utformas i hela Norden eller handlar det mest om att markera symboliskt?

Om man vill förbjuda tobaksprodukter så säg det då rakt ut och stå upp för det. Att bara slå undan den landbaserade handelns möjligheter att sälja ändrar inte den totala konsumtionen. Dessutom handlar ålänningar redan i dag mycket av sina tobaksprodukter både på båtarna och i Sverige, vilket begränsar effekten av en striktare lokal lagstiftning på den samlade tobaksanvändningen.

Landskapsregeringens förslag till ändrad tobakslag innehåller en rad punkter som syftar till att minska tobaksanvändningen. Att tobaksanvändning inte är bra för vår folkhälsa är något vi alla givetvis kan omfatta. Tobak och nikotin orsakar sjukdom och för tidig död, och de flesta börjar använda produkterna i unga år. 

Problemet är bara sättet som landskapsregeringen försöker komma åt det hela på. I stället för att jobba med information, upplysning och proaktivt arbete tar man till stora regleringssläggan. Det ska bli förbud att röka i privata kommunikationsmedel, Åland ska ha andra krav på tobaksförpackningar än våra närregioner och det ska bli förbud att sälja rökfria nikotinprodukter med vissa undantag. Detta bara för att nämna några exempel.

I praktiken leder förslaget till att det vita snuset kan försvinna helt ur den åländska handeln när andra regler på förpackningar gör att ingen leverantör vill leverera till Åland. Därutöver medför den nya lagstiftningen också att det blir svårare för unga att få jobb inom handeln då åldern för att få sälja produkterna höjs till 16 år.

Samtidigt kommer närregioner fortsätta att sälja produkterna och så även båtarna. Det finns inget som talar för att den förda politiken ska lyckas. Se bara på den åländska snuskonsumtionen. Det är tydligt att förbudet för den landbaserade handeln att sälja snus bara gör att den lokala handeln inte kan konkurrera på samma villkor som konkurrenterna på annat håll och till sjöss. Konsumtionen av snus är ändå riklig och omfattande bland ålänningarna. 

Visserligen skickas nu förslaget, efter omröstning, på återremiss och det är ett sundhetstecken att vi har politiker som tänker bredare än en allmän regleringsiver. För det är lätt att hålla med lagtingsledamoten  Christian Wikström (Ob) som kallade hela förslaget för symbolpolitik. För det är just vad detta är — symbolpolitik.

Om landskapsregeringen däremot hade velat jobba med frågan på allvar så är det, som tidigare nämnts, viktigt att jobba förebyggande. Visst finns det behov av en viss form av reglering, men att tro att Åland är bättre lämpad än både finländska och svenska myndigheter på det området är nästan snudd på naivt. 

Problemet med hela förslaget är dock inte förslaget i sig. Det åländska samhället står inför stora utmaningar och självstyrelsen likaså. Att då använda offentliga resurser för att ta fram egna lösningar när det redan finns fullt godtagbara lösningar i vår direkta närregion är bara besynnerligt och direkt fel. Den politiska prioriteringen är inte rätt och att man dessutom har en sådan regleringsiver hos landskapsregeringen är på ett sätt förvånande men framförallt oroväckande i en regering som har en borgerlig majoritet.