Fifax räddas men varför är landskapsregeringen med?

Under torsdagen kom beskedet att F-Fast köper det konkursdrabbade Fifax. Därmed är fiskodlingen i Eckerö räddad och satsningen är i åländska händer. Nu återstår att se om de nya ägarna får fart på verksamheten samtidigt som frågorna hopar sig kring landskapsregeringens delägarskap och prioriteringar. 

Fifax är på många sätt ett sorgebarn. Med höga ambitioner och optimism sattes projektet att kunna använda modern teknik för att ta den åländska fiskodlingen till nästa nivå och med större miljötänk i gång för mer än 13 år sedan. Tiden gick och efter tiotals miljoner i investeringar, återkommande produktionsproblem, miljöanmärkningar, stora förluster och en produktion som aldrig riktigt fick fast begärde bolaget sig självt i konkurs. 

Tidigare storägare lämnade skutan och plötsligt stod den stora anläggningen inför ett okänt öde. Fisken skulle nödslaktas och troligtvis skulle den stora industrianläggningen i Eckerö snart eka tom. Att F-Fast, som fastighetsägare då ser ett intresse att ta över verksamheten är inte förvånande. I synnerhet eftersom flera aktörer kopplade till F-Fast dessutom var involverade i själva grundandet av Fifax genom andra åländska bolag. Får man dessutom det till en hygglig peng, ökar förutsättningarna för att få anläggningen att gå på plus.

Att privata aktörer resonerar i dessa banor är inte förvånande utan följer naturlig affärslogik. Däremot höjs ögonbrynen kring den offentliga ägaren. För det faktum att landskapsregeringen äger 27 procent i F-Fast gör det hela problematiskt. På vilka grunder ser landskapsregeringen investeringen som viktig för landskapet? Sätter vi det i relation till andra investeringsbehov och behov av näringslivssatsningar så är frågan ytterst befogad.

Förvisso har landskapsregeringen redan minskat sitt innehav i bolaget under det gångna året och det finns ett beslut om att avyttra hela sitt sitt ägarskap, men det räcker inte. Det hade varit en bra tidpunkt att lämna bolaget helt när frågan om övertagande av verksamheten kom på bordet. I synnerhet när det enligt finansminister Mats Perämaa (Lib) finns potentiella köpare. Nu väcks bara onödiga frågor och oavsett vad som sägs är man med och bär affärsrisken så länge man äger aktier i F-Fast.

Hur kommer det då att gå för de nya ägarna? Det återstår givetvis att se och mycket handlar om vilket pris de behövde betala för verksamheten. Är det så att man fick det för en relativt låg summa finns bättre förutsättningar, men än har vi inga siffror på bordet. 

Samtidigt ska vi komma ihåg att olyckskorparna och många sakkunniga inom fiskodling har varit väldigt skeptiska från dag ett. Det anses vara svårt att komma upp i tillräckliga produktionsvolymer och det ligger en utmaning i att få tekniken att fungera. 

Om vi lägger det åt sidan så behöver var och en av oss äta mer fisk. Vi vet också att vi har ett hav runt om oss som behöver så liten påverkan som möjligt för att återhämta sig. Där ligger ett stort plus. Dessutom borde det finnas gott om kapital att finna för fortsatta investeringar om man får verksamheten att lyfta. Detta då det i Finland finns investerare som skriker efter inhemska hållbara investeringar. 

Trots frågetecknen och inte minst oron kring landskapsregeringens inblandning i affären är detta ett positivt besked. Åländska investerare som vågar satsa och tro på framtiden är något vi behöver mer av dessutom breddar det den åländska näringslivsstrukturen. 35 arbetsplatser räddas och verksamheten fortsätter på Åland. Det i sig är positivt, men frågorna om landskapsregeringens fortsatta involvering i hela projektet kvarstår.