En isbrytaridé som håller än i dag

I år har kung Bore slagit till med minus 20 grader celsius på nätterna med frusna vattenrör och elpriset i höjden. Synd att man nedmonterade den 16 cyl Wärtsilä-dieseln vid elverket och fick nu starta upp den dyra gasturbindriften.

Isarna har vuxit i såväl i Bottenviken, som nu är heltäckt, och en mindre råk med öppet vatten finns ännu i Bottenhavet, och de svenska isbrytarna räcker inte till. Det har alltid varit svårt att satsa på isbrytning här på Åland. Antingen är vintrarna för milda eller plötsligt kommer en oväntad isvinter, och allt stannar upp då ingen vill satsa på isbrytarassistans.

Det har funnits ännu värre isvintrar, då hela Östersjön varit frusen och i slutet på 1960-talet gjorde jag med mina sex skeppsbyggnadsteknologer en dagslång avslappningskryssning från Göteborg till Fredrikshavn med Sessanlinjen strax före tentamensperiodens början. Vi svingade glatt våra glas med varandra då fartyget plötsligt stannade i packisen mitt på Kattegatt. Och då fick vi vänta nästan över natten före Göteborgs kända hamnisbrytaren Göta Lejon kom till undsättning.

Behovet av isbrytning kom, då ångfartygen blev vanliga under slutet av 1800-talet. Segelfartygen tvingades avsluta seglationsperioden i våra farvatten i november och kunde inte återtas förrän i maj. Segelfartygen med sin rigg var ju mycket känsliga för nedisning av överbrytande sjö, för att inte tala om segelfartyg med träskrov i is. Ångfartyg med järnskrov hade större förutsättningar att klara sig i isfyllda farvatten. Men i slutet av 1800-talet föll järnet alltmer undan för stålet, och driften vid järnbruken förbättrades då Martins och Bessemers stålframställning uppkom. Det mjukare stålet framställdes småningom och passade utmärkt som skeppsbyggnadsmaterial och skrovplåtarna kunde böjas och sammanfogas med nitar. Den första kända isbrytaren var finska Murtaja, som byggdes 1890.

Den kände fartygskonstruktören Ferdinand Steinhaus isbrytningsidé var: starkt och tungt skrov som kunde köras upp på isen, och med skrovets tyngd trycka ned och sönder isen, kraftig maskin, där kraft skulle samverka mot isen samt en sluttande stäv runt 20 grader och skrovets längd/bredd förhållande 4:1. Fylliga skrovformer och undervattensdelen kunde förliknas med en ägghalva och Stenhaus idé gäller till stor del ännu i dag.

Hans Palme