Det börjar med smör och busskort

Mycket av det som engagerar unga hamnar i kategorin vardag. Sådant som rör hur man tar sig till skolan, vad som serveras i matsalen och om det faktiskt går att spela fotboll utan att bollen rullar rakt ut i skogen. Det är inte de stora orden eller de beslut som tas långt bort. Men just därför säger de också mycket om hur inflytande fungerar i praktiken.

Den senaste veckan har elevrådet vid Kyrkby högstadieskola (KHS) gjort precis det man ofta säger att man vill se. De har upptäckt något som känns orättvist, pratat ihop sig, formulerat argument och vänt sig till ansvariga för att få i gång en diskussion. Frågan gäller busskort. Vem som får åka gratis – även på fritiden – och vem som inte får det.

I samma kompisgäng kan vissa elever ta bussen direkt från skolan till stan utan att betala, medan andra måste köpa biljett. Skillnaden handlar inte om behov, utan om vilken sorts skolskjuts man råkar ha. När vuxenvärlden börjar tala om ansvarsfördelning, kollektivtrafik kontra beställningstrafik och vad som enligt reglerna ingår, stannar ungdomarna vid något enklare: det här känns inte rättvist. Kan man göra det här på ett annat sätt?

Det är en ganska rimlig fråga.

Svaret hittills har varit rätt enligt regelverket. Kommunerna har ingen skyldighet att ordna transporter på fritiden. Punkt. Samtidigt är det just här ungdomsinflytande behövs. För ibland blir systemen så logiska att de slutar ta hänsyn till hur det faktiskt funkar i praktiken, och där är unga ofta snabbare än vuxna på att peka på glappen.

Att frågan inte är helt omöjlig att lösa visar ändå ett exempel från skärgården. Föglö har valt att finansiera fritidskort för elever från årskurs fem och uppåt. Fyrtio euro per elev. Ett försök som ska utvärderas. Pengarna tas från medel som är tänkta att göra kommunen attraktiv att bo i. Inga stora ord. Bara ett beslut som gör livet lite enklare.

Det betyder inte att alla måste göra likadant, eller göra mer än de har råd med. Men det visar att det går att tänka praktiskt även i frågor som annars gärna fastnar i principer.

Här någonstans ligger kärnan i ungdomsinflytande. Vill vi att unga ska engagera sig, säga ifrån och ta ansvar – eller vill vi mest att de ska göra det så länge det inte leder till något som kräver ett ställningstagande? För varje elevråd som lägger tid på att resonera, skriva och ta kontakt, men möts av ett artigt ”tack för synpunkterna”, lär sig också något. Nämligen hur långt engagemanget räcker.

Det vore synd. För elevråd är i praktiken en ovanligt träffsäker introduktion till vuxenlivet. Mötesteknik. Argumentation. Att bli avbruten. Att bli motsagd. Att fortsätta ändå. Den som lärt sig driva en fråga i högstadiet har ofta rätt goda förutsättningar senare – oavsett om det handlar om föreningsliv, arbetsplatser eller samhällsdebatt.

Det här är ingen engångsföreteelse. I Övernäs skola handlade det 2024 bokstavligen om smör till skolmaten, en fråga som elevrådet drev och som slutade med att smöret kom tillbaka. Runt om på Åland har elevråd visat att engagemang ger resultat. Gemensamt är att någon har sagt: något skaver. Och någon annan har lyssnat.

Det handlar inte om att få allt, utan om att bli tagen på allvar, och det börjar ofta med något väldigt konkret. Något som går att peka på, räkna på och diskutera.

Det är där demokratin fungerar som bäst. Inte när den är stor och abstrakt, utan när den märks i vardagen. När någon säger: det här känns fel. Och någon annan svarar: låt oss titta på det.