Sedan Finland i fjol antog en lag som gör ändringar i den tidigare lagen om avfallshantering har landskapsregeringen inlett processen med att anpassa lagen till åländska förhållanden. Samtidigt vill man att den nya lagen ska utgöra en solid grund för landskapets hållbarhetsagenda och arbete, och vara ett led i omställningen till en cirkulär ekonomi.

Ett första förslag skickades i fjol ut på remissrunda och möttes av övervägande positiv respons från kommuner men kritik från Ålands miljöcentral, Mise, och Ålands natur och miljö. En arbetsgrupp ledd av utvecklingsminister Alfons Röblom (HI) gick sedan tillbaka till ritbordet, och i slutet av förra månaden gick ett omarbetat förslag ut på remissrunda.

Det förslaget har nu i sin tur mötts av kritik från olika instanser – för såväl inflexibilitet som otillräcklighet och tvivelaktig nytta – och medan landskapsregeringen medger att det finns en tidspress att få en anpassad avfallslag på plats vill man fortsatt hitta den bästa möjliga lösningen.

Eckerö ser varken ekonomisk eller miljömässig nytta

En kommun som ställde sig övervägande positiv till det första lagförslaget och skarpt negativ till det omarbetade, är Eckerö.

Förutom att kommunen anser att man redan har ett väl fungerande och inarbetat avfallssystem, och att lagförslaget inte ändrar något angående producenternas ansvar för förpackningsmaterial, säger man att förslaget skulle bli mindre flexibelt utan att skapa några verkliga positiva effekter.

– Lagstiftaren försöker uppnå någon outtalad målsättning och syfte genom att tvångsreglera avfallsinsamlingen på ett sätt som inte gynnar vare sig ekonomi eller miljö, lyder byggnadstekniska nämndens utlåtande, som omfattades av kommunstyrelsen.

Mikael Stjärnfelt (Lib), nämndens ordförande, säger att han inte ser poängen med att avskaffa de kommunala avfallsplanerna.

– Det är inte så länge sedan landskapsregeringen tvingade kommunerna att skapa avfallsplaner, och nu ska de skrotas. Föreskrifterna finns där för att reglera hur något som står i lagen ska utföras. Det handlar mer om en detaljreglering av hur något ska göras, vilken typ av kärl man ska använda, bara som exempel. De kunde säkert också vara gemensamma, men kommunerna har olika system i dagsläget, och vill uppfylla målen på sitt sätt, säger Mikael Stjärnfelt.

Han är kritisk till att förslaget innehåller en skrivning om att delområden ska välja mellan att antingen ha fyrfackskärl vid fastigheterna eller tillgång till återvinningsstationer.

– I dag har vi det fritt, en återvinningscentral och sedan sex mindre stationer för förpackningsavfall, och vill man ha hämtning vid gården kan man anlita en transportör. Nu ska man bara ha ett alternativ per område, men även någon som har ett fyrfackskärl vid gården måste föra vissa material till centralen. Det blir ingen totallösning ändå. På ett sätt känns det som att man försöker styra alla till att ha fastighetsnära avhämtning, säger han.

Tömningsstationer som även ska ta vara på bio- och brännbart avfall ställer högre krav på strukturen än de som finns i dag.

– De måste vara större, eller ha en högre tömningsintervall, och lockar troligtvis till sig mer skadedjur. Men jag kan se insamlingen av bioavfall komma till nytta i ett scenario där vi har något i stil med Svinryggens biogasanläggning och ett system kring hanteringen, säger han.
 

Mise oroat över långsiktighet och brist på strategi

En av de instanser som var mest kritisk till det förra utkastet till avfallslagstiftningen var Ålands miljöservice, Mise, som föreslog att det skulle förkastas i sin helhet.

– Det saknas helt motiveringar till varför man vill göra dessa lagförändringar. I ett omarbetat lagförslag vill Mise att Ålands hållbarhetsagenda ska ligga som grund för de avvikelser som ska gälla på Åland i förhållande till rikets lag. Här förväntar sig Mise att landskapsregeringen sätter högre mål än rikets avfallslag för att uppnå målet om ett hållbart Åland 2051, skrev man då.

Vidare kritiserade man förslaget för att det saknade motivering till varför kravet på kommunala avfallsplaner skulle slopas, och att syftet bedömdes vara att ge kommunerna möjlighet att själva välja om kommunen eller fastighetsinnehavaren ska vara den som ordnar avfallstransporten, vilket den finska lagen redan ger möjlighet till.

Sofie Dahlsten, verksamhetsledare på Mise, vidhåller mycket av den kritiken gentemot det omarbetade lagförslaget.

– Det ger upphov till parallella system och ökade transporter med fler sopfordon, något som det var ett av de stora målen i Mises avfallsplan att vi skulle bli av med. Det blir mer utsläpp och sämre ekonomi, säger hon.

Oron kring att lagförslaget stipulerar antingen fastighetsavhämtning eller återvinningsstation i ett delområde tror hon att grundar sig i en feltolkning av texten.

– Så som det fungerar hos Mise har vi upphandlade vägar, så i princip samma sak som ett delområde. Och har man ett fyrfackskärl där finns det fortfarande till exempel förpackningsmaterial man kan behöva föra till en återvinningsstation. Då får man som kund en nyckel till den, men inte till stationerna där brännbart avfall och bioavfall lämnas, säger hon.

Förslaget i sig tycker hon att utgör en förbättring, men hon tror att fokuset på hushållens självbestämmande kan skapa en osäker marknad för transportörerna, som kan hindra en utveckling av arbetet.

– Åland är redan jämförelsevis bra på att sopsortera, och i vilket fall är det positivt att man med den här lagändringen vill införa fastighetsnära fyrfackshämtning. Det har visat sig höja sorteringsgraden markant i test som gjordes i fjol. Men jag tror det blir problem när varje hushåll ska välja sin egen transportör. Privata aktörer kanske inte vill investera i nya bilar som kan tömma fyrfackskärl om inte framtiden är lite säkrare. Kommuner upphandlar vanligtvis för en sådan period att investeringar i ny utrustning blir lönsam. Och alla fastighetsägare kanske inte vill betala lite mer för en aktör som har en bättre och mer miljövänlig bil och service, säger hon.

Sofie Dahlsten oroar sig över att lagen, om den införs i sin nuvarande form, kan skada långsiktigheten i hållbarhetsarbetet och omställningen till cirkulär ekonomi.

Särskilt problematiskt ser hon på att blankettlagen tar bort kravet på att varje kommun ska ha en egen avfallslag, till fördel för att de i stället skriver och antar föreskrifter.

– De borde ha kvar dem. Föreskrifterna är lite som en förlängd arm av lagstiftningen som ändrar lite nu som då, medan en plan läggs för en viss period. Det är extra viktigt att det finns på kommunal nivå när landskapets egen avfallslag är föråldrad, säger hon.

I september i fjol tillsattes en arbetsgrupp för att se över en modernisering av landskapets avfallsplan, som i dag är från 2010, där Sofie Dahlsten var en av medlemmarna.

– Men det har lagts på is. Den ansvariga tjänstemannen flyttades till ett annat projekt och vi har inte kallats till något möte sedan hon byttes ut. Jag tycker det är konstigt att man vill driva igenom en sådan här lag utan att landskapet har en egen uppdaterad avfallsplan. Arbetet kräver en bra strategi, och det tycker inte jag att det här är. Om vi ska nå EU-målen och bli mer av en cirkulär ekonomi behövs långsiktighet, till exempel för att kunna göra smarta investeringar i rätt teknologi, säger hon.

Hon tror att en annan strategi hade fungerat bättre för att få ett grepp om avfallshanteringen.

– Det kräver rätt stora förändringar, vilket brukar kunna bli impopulärt. Kanske man kunde ha haft någon typ av morot för att driva utvecklingen i stället. Men viktigast av allt är en långsiktig strategi, och jag hoppas att det kommer lösningar som gör att vi kan tala om resurser, och inte bara avfall, säger hon.

På frågan om Mise är intresserade av att delta i eventuella kommunala upphandlingar säger hon att det blir en fråga för styrelsen.

– Vi har varit med i upphandlingar i kommuner som inte varit Mise-kommuner förut, och jag kan se någon typ av upphandlingsring framöver också.

Lagberedningen: brådskande att implementera lagändringar

Lagberedare Helena Blomqvist säger att de initiala remissvaren på det nya lagförslaget har varit ungefär vad man väntat sig.

– Några har varit positivt inställda och andra har kommit med ändringsförslag. Alla är inte inne ännu, men till exempel Sunds utlåtande om att det blir besvärligt att dela in kommunen i insamlingsområden är värdefull input, säger hon.

Systemet med insamlingsområden är ett försök att anpassa den finska lagskriften till åländska förhållanden.

– Det blir motsvarigheten för tätort och glesbygd, kan man säga. Flera av de finska lagarna, som i sin tur grundar sig i EU-direktiv, är komplicerade och svåra att införa och det vi försöker göra är väl att delvis förenkla systemet och ge kommunerna både större frihet och större ansvar. De ändringar vi gör kanske gör att själva lagstiftningen blir mer komplicerad, men målet är att helheten ska bli enklare, säger Helena Blomqvist.

Anledningen till att man skrotar kravet på kommunala avfallsplaner till fördel för föreskrifter är enligt henne för att kommunerna ska slippa dubbelarbete.

– Även om det är ett beslut som togs för några år sedan finns det kommuner som inte lämnat in någon avfallsplan. I det finska systemet lägger man nu mer vikt på föreskrifter och har inga bestämmelser om kommunala planer, så för att minska på arbetsmängden för dem gör vi detsamma. Sedan är det förstås frivilligt för kommunerna att ha avfallsplaner om de vill ha en långsiktighet i sitt arbete, säger hon.

Enligt henne är det korrekt tolkat att man i ett insamlingsområde skulle ha antingen fastighetsnära hämtning eller tillgång till återvinningsstationer.

– Rikslagstiftningen ställer egentligen bara krav på att man vid fastighetsnära hämtning behöver ha brännbart avfall, men vi vill att det åländska systemet ska ha minst fyra fack, och den återvinning man då inte kan sätta där ska föras till kommunens återvinningscentral. Sedan bestämmer kommunen hur många insamlingsområden man vill ha och hur de ska vara utformade. Om många upplever en sådan antingen-eller-lösning som problematisk kanske vi måste tänka om, men det bottnar i att kostnaderna för kommunen kan bli ganska stora om det ska vara helt fritt i alla insamlingsområden, säger hon.

Hon säger att det finns en viss brådska med att anta och implementera lagförslaget.

– Som det också står i förslaget har man i Finland antagit sin nya lag och i dagsläget finns det kommuner här som inte följer vissa delar av den lagen. Det fanns en övergångsperiod stipulerad i lagen, för att man skulle hinna anpassa sig, men sedan den stiftades har den ändrats igen och de ändringarna blir automatiskt gällande också på Åland om vi inte gör ändringar. Och ändringarna borde ha gjorts och trätt i kraft redan. Men vi bedömer inte att vi kan få in några klagomål kring det, säger Helena Blomqvist.

I nästa tidning svarar utvecklingsminister Alfons Röblom (HI) på kritiken och förklarar hur processen med att implementera lagen ser ut.