Då coronapandemin slog till och samhället även här på Åland gick in i undantagstillstånd fick vi många gånger möta begreppet ”de svagaste i samhället”. Det sades att vi går in på restriktioner som påverkar allas liv för att skydda de svagaste.
Det här språkbruket är inget nytt fenomen, så länge jag kan komma ihåg har man talat om de andra, om de svaga, om de som behöver hjälpas. Jag har hört dessa ord användas i pressen, i uttalanden, i förböner, i vanliga samtal. Men vem är de svagaste och hur ska vi förhålla oss till dem?
För det första anser jag att begreppet ”de svagaste” är problematisk då den hänvisar till något utanför det som vi förstår som ”vi”. Så fort vi börjar dra gränser mellan oss och de andra, även då vi menar väl, gör vi människor som är lika som vi, till objekt och tar bort något av deras värde. Vi drar en gräns mellan oss och de andra, och varje gränsdragning bidrar till klyftor mellan människor, klyftor som ökar fördomar och marginalisering. Det är klart att det inte är den enda orsaken till att det i samhället finns klyftor, men det är ett språkbruk som normaliserar dessa klyftor och därför finns det orsak att vara medveten om det.
För sanningen är ju att vi alla är ibland svaga och vi alla bär styrkor inom oss. På olika sätt gör var och en av oss samhället rikare. 
Jag tänker på de äldsta som nu hör till dem som tituleras ”de svagaste” i samhället för att de hör till riskgruppen, men som många gånger är en bärande kraft i familjen och släkten med sina livserfarenheter och styrkor.
Jag tänker på pensionärer som nu plötsligt räknades till de svaga i samhället fast de länge har varit bärande krafter bland annat inom den så kallade tredje sektorn. Församlingarna, Röda Korset, Matbanken och många andra har otaliga äldre som frivilliga aktörer.
Jag tänker på ensamstående föräldrar som kanske behöver ekonomisk hjälp, men som är samtidigt starka människor då de fortfarande, kanske efter månader och år av ekonomiska bekymmer, inte ger upp.
Det finns många fler grupper som kan beskrivas med liknande generaliseringar men som ändå bildas av unika individer med varierande egenskaper.
Den stora svagheten i vårt samhälle är den hyllade berättelsen om att klara sig ensam. Den som får oss att tro, att det är en svaghet att behöva hjälp, att be om hjälp. Det som vi har fått lära oss av coronatiden är att vem som helst kan drabbas så att man blir rätt så beroende av andras hjälp. Den tyvärr ganska vanliga fördomen har tidigare enligt min erfarenhet varit att de som behöver hjälp har på något sätt själv orsakat sin situation. Nu har vi igen tydligt sett att det inte stämmer.
Det behövs ingen global pandemi för att tryggheten i livet ska rubbas. Arbetslöshet, permitteringar, sjukdom, skilsmässa, traumatiska saker från barndomen eller ungdomen som av olika orsaker kommer till ytan. Det finns många orsaker som kan leda till att en människas eller en familjs liv förändras drastiskt och det blir omöjligt att klara sig utan andras hjälp.
Vi har länge i Norden haft ett samhälle som har fångat upp oss människor i sådana situationer men mer och mer ser vi hur samhällets skyddsnät inte fungerar. Bland annat i kyrkans diakoniarbete är det en uppenbar verklighet. Att en hel del känner sig ensamma försvårar läget ytterligare. Om det inte finns någon annan att dela den svåra situationen med kan bördan bli tyngre. Vi vet ju att redan det att någon frågar hur vi har det kan göra skillnad.
Att det finns en stor vilja att hjälpa har vi märkt även nu under den här globala pandemin. Men det finns hårda attityder hos oss när det gäller andra utmaningar som under en längre tid har varit aktuella. Situationen med människor på flykt handlar precis lika mycket om våra medmänniskor som coronakrisen. Det finns mycket vi kan och ska göra för att världen ska bli en bättre plats för oss alla, men det blir aldrig bra om vi inte inkluderar varandra, om vi inte ser på varandra som unika värdefulla individer, i stället för människogrupper som ”bara tar utan att ge”. För jag är övertygad om att det inte finns en enda sådan människa.
Om du just nu är i en situation där du inte behöver hjälp, kanske kan du ge en hand till någon annan. Om du känner att det är för mycket just nu, kom ihåg att du inte är ensam. Ingen annan är i precis samma situation som du nu, och det kan hända att ingen förstår vad du går igenom, men det finns många som bryr sig. För vi alla behöver varandra.
Mari Puska, Präst och kyrkoherde i Mariehamns församling

Ålandstidningen