Läroplikten förlängs till 18 års ålder i Finland, åtminstone om regeringens proposition som väntat överlever riksdagens behandling. I och med obligatoriet förlängs också perioden av avgiftsfrihet så att den täcker hela andra stadiet, det vill säga gymnasie- och yrkesskoleutbildning.
Kommunerna och skolorna får utökat ansvar för studiehandledning och tillsyn. De ungdomar som inte lyckas ta sig in på en utbildning efter grundskolan ska gå förberedande utbildningar som ger dem färdigheter att söka in på nytt.
Syftet är att ”garantera alla möjlighet att avlägga examen på andra stadiet” och målet är att varje ung person som slutfört grundskolan ska göra det.
Åland har egen behörighet på utbildningsområdet. Ålands utbildningsminister Annika Hambrudd (C) vill inte följa Finlands exempel i frågan. Hon anser reformen dyr, och att en förlängd läroplikt inte får fler elever att stanna i skolan.
Det har hon rätt i. Den finska regeringens proposition kan dessutom kritiseras från ett flertal andra håll.
Den som försöker rättfärdiga reformen med samhällsekonomiska argument är ute på hal is. Det medges även i den nästan 500 sidor långa propositionen som regeringen överlämnat till riksdagen.
Utbildningens och kompetensens tillväxteffekter är ”förenade med stor osäkerhet” skriver man bland annat, men konstaterar ändå att man kan ”anta att en förlängning av läropliktsåldern förbättrar de ungas sysselsättnings- och inkomstutveckling i framtiden” vilket åtminstone skulle leda till ”högre skatteinkomster och lägre utgifter för social trygghet”.
Den skarpögde märker kanske att man därmed överger samhällsekonomiska argument för att i stället diskutera de offentliga finanserna. Det kan man för all del göra, men nog är det bekymmersamt om de ekonomiska argumenten för en oerhört frihetsbegränsande reform inskränker sig till att åtgärden i alla fall – om allt går som regeringens nationalekonomers uttryckligen osäkra modeller tyder på – stärker balansen i den offentliga ekonomin på lång sikt.
I en känd svensk 80-talsfilm gick det ena efter det andra fel för en familj och deras husvagn. ”Vi hade i alla fall tur med vädret” må duga som ursäkt för en misslyckad semester, men när hela samhällets ekonomi diskuteras är den sortens argumentation en klen förebild.
På individnivå anses utbildning allmänt ge god avkastning, och det är framhävs på olika sätt i beredning av reformen. Sysselsättningsgraden över tid har ökat för dem med utbildning på åtminstone andra stadiet, samtidigt som den sjunkit för personer med endast grundskola i bagaget. Liknande trender ses för inkomstnivåerna – de med högre utbildning får högre lön, och tvärtom.
Det man givetvis inte nämner i sammanhanget är att utbildningsgraden i samhället samtidigt har stigit något oerhört. 1970 var det 25 procent av finländarna som tog något form av examen efter grundskolan. 2018 var andelen 98 procent. Den största delen av ökningen står just utbildning på andra stadiet för, där yrkesskolorna ingår. 54 procent av befolkningen nöjer sig med en sådan utbildning.
Den procentuellt största ökningen har ändå ägt rum i universiteten. Från att ha varit en angelägenhet för ett fåtal individer med särskild fallenhet för teoretiska studier är det nu nästan en tredjedel av befolkningen som tar antingen en kandidat- eller magisterexamen.
Med den bakgrunden i minnet är det inte direkt något mysterium att det fåtal personer som endast avklarat grundskolan har lägre sysselsättningsgrad och lön. De har nämligen blivit akterseglade av ett utbildningsväsende som allt mer fokuserar på teoretiskt kunnande, och av en arbetsmarknad som har möjlighet att kräva hög utbildning för tjänster som egentligen skulle behöva det.
Dessa är alltså endast två tekniska invändningar mot en utbildningsreform som lika gärna kunde kritiseras på etiska grunder. Samtidigt kan man notera att ingrepp i utbildningssystemet både är något av en politisk favoritsport och tenderar att vara mer eller mindre enkelriktade – har staten väl infört något brukar det sällan tas bort igen.
Bland våra grannländer är Sverige ett besynnerligt specialfall. Å ena sidan har man infört en del liberala åtgärder, medan man å andra sidan benhårt håller fast vid skolplikten. Trenden går dock mot allt mer statlig kontroll. Jämlikhetskommissionen publicerade i år ett betänkande som rekommenderar obligatorisk förskola från tre års ålder. En grupp socialdemokrater lämnade den här månaden in en motion om obligatorisk förskola från två års ålder till Sveriges riksdag.
Att Finlands regering avhåller sig från den typen av tvång är en förmildrande omständighet, men frikänner den inte. Individens frihet bör alltid stå i förgrunden när det gäller lagstiftning och lagars tillämpning. Endast när det allmänna intresset är särskilt stort och tydligt påvisbart kan den frihetliga principen läggas åt sidan.
Så är inte fallet gällande reformen av läropliktslagen. Ålands utbildningsminister Annika Hambrudd gör klokt i att inte hoppa på Helsingforsregeringens tåg.

Henrik Herlin