Nu ska blomsterlupinen utrotas. 2022 får örten inte längre odlas eller släppas ut i naturen, och påträffas den på ens mark ska den ryckas upp och förstöras på ett sätt som förhindrar spridning. Detta gäller även några andra arter, som jätteloka, jättebalsamin, vattenpest och vresros.
Exakt vad detta innebär i praktiken tycks ännu inte alldeles klart. Vissa mönsterkommuner i Finland har gett ut noggranna instruktioner om saken medan andra verkar ta det lugnt och invänta instruktioner.
Till saken hör att blomsterlupinen inte var naturligt förekommande på Åland eller i Finland innan den dök upp i början av 1900-talet. Sedan dess har den dels blivit populär som trädgårdsväxt för sitt vackra utseendes skull, dels såtts eller tillåtits spridas vid vägrenarna eftersom den binder jorden på ett fördelaktigt sätt.
Mer traditionella växter har i stället fått ge vika i ivern att förenhetliga vägrenarna och hålla jorden på plats på ett effektivt sätt. På kort sikt verkade det antagligen som en bra idé, men på lång sikt har det konsekvenser som man nu vill åtgärda genom att göra ännu ett ingripande i ekosystemet.
Som ett talande exempel för hur naturen bäst sköter sig själv kan man se till Pepparholmen utanför Köpenhamn. Det är en helt konstgjord ö som skapades på slutet av 1990-talet som ett fundament för Öresundsbron.
Den lämnades helt kal och grusig, och naturen har helt enkelt fått ta över utan mänskligt ingripande. Det hela sågs som ett biologiskt experiment, och forskare har gjort uppföljningar med jämna mellanrum.
Snabbt uppstod en betydligt större mångfald än man hade trott. På mindre än tio år etablerades flera hundra växtarter och likaledes hundratals skalbaggar och fjärilar. Det första däggdjuret, haren, sågs på ön 2010.
Många fågelarter, även sällsynta sådana, har hittat till Pepparholmen. Över huvud taget tycks ön ha blivit något av en tillflyktsort för just sällsynta arter.
Den stora mängden gäss har lett till att ett torvlager har bildats, och det har blivit grogrund för allehanda mossor och växter.
Man har också noterat att artutbudet har ändrats i takt med att vegetationstypen har förändrats. Tidigare var de representerade arterna främst sådana som trivs på öppna områden, men när växtligheten blivit tätare har också djur som trivs i tätare vegetation hittat dit. Nu huserar ön till exempel lövsångare och kråka.
Som kontrast till detta kan Island lyftas fram. Där planterades sandlupin i början av 1900-talet för att förhindra erosion. På många platser uppstår sandstormar och växtlighet har svårt att få fäste. Lupinernas omfattande rotsystem motverkar den tendensen och skapar en stadigare grund för annan växtlighet samt djurliv.
Problemet, som man inte förutsåg när lupinen fördes in i landet från Nordamerika, var att den har en benägenhet att ta över och sägs därför hota den biologiska mångfalden. Nu pågår sedan många år omfattande kampanjer för att göra sig av med lupinen på Island.
Det finns alltså tydliga paralleller med Finland, även om införseln av lupiner till Island var mer målmedveten.
Nej, man borde inte ha fört in lupinen från början. Den är en för våra områden främmande art, och det var rimligtvis känt att den var invasiv redan då eftersom man använde den för det kraftiga rotsystemets skull.
Det betyder inte att man nu borde försöka utrota den. Ett tidigare misstag blir sällan bättre av att man begår ännu ett misstag.
Blomsterlupinen har nu funnit en plats i vårt ekosystem, på gott och ont. Ja, den är invasiv och tränger undan vissa andra arter. Men den är också vacker, har en historia i vår natur som sträcker sig längre än alla nu levande personer, och den lockar till sig stora mängder bin.
Att ingripa i den naturliga balansen på den nivån att man försöker utrota en hel art har sämsta möjliga förutsättningar, av två orsaker. För det första vet man att det kommer att ha konsekvenser utöver det direkta syftet. För det andra kan man inte veta vilka de konsekvenserna kommer att vara.
Att agera med hållbarhet i åtanke innebär sällan att förändra och styra. Tvärtom innebär det oftast att uppvisa en viss ödmjukhet gentemot naturens oöverskådliga sammanhang.

Henrik Herlin