Den officiella sysselsättningen på Åland är den högsta någonsin, skriver Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub). Det handlar visserligen om utgången av år 2017, så de senaste eventuella förändringarna är inte med, men trenden har rört sig i samma riktning ett tag.
Man kan också se en liknande utveckling i Finland, där sysselsättningsgraden har stigit månad för månad sedan 2015. Även i Sverige är ökningen stadig.
Att över 80 procent av den åländska befolkningen i arbetsför ålder är i arbete är givetvis positivt. Har man inte åtminstone möjlighet att arbeta är det svårt att finansiera mer än de allra mest basala nödvändigheterna i livet.
Det finns en oro att en ökande andel av sysselsättningen kommer från offentlig sektor. Ålandstidningen rapporterade tidigare i år att andelen offentliga arbetsplatser stigit till 36 procent, från att ha legat kring 33 procent sedan millennieskiftet.
Den här utvecklingen syns inte i den officiella statistiken i Finland och Sverige. Tvärtom har det skett en minskning av andelen offentliga arbetsplatser i Sverige under lång tid. I Finland ligger andelen ungefär oförändrad under de senaste 15 åren.
Det bör påpekas att den privatisering av offentliga tjänster som blivit allt vanligare gör den statistiska tudelningen av arbetsmarknaden i privat och offentlig rätt ointressant. Det finns många företag som visserligen är privata men helt eller delvis utför tjänster på beställning av offentlig sektor. Dessa har i sin tur leverantörer, och i slutändan blir distinktionen mellan offentligt och privat suddig.
På samma sätt som sysselsättningsgraden rör sig uppåt rullar även företagen fortsättningsvis framåt. Någon ökning i konkurstakten syns inte i statistiken. Orderingången utvecklas ungefär i linje med de senaste åren. Däremot verkar företagens inköpschefer i de flesta branscher se framför sig en viss avmattning.
Även på börsen är signalerna föremål för vitt skilda tolkningar. Efter ett par års tid av till synes ständigt stigande börskurser inleddes 2019 med en försvagning som många tolkade som inledningen till en djupare nedgång.
Så gick det inte. Likt en hostande gammal bilmotor fick börserna fart igen och puttrar nu på, låt vara med ojämna framstötar och en del hostande då och då.
Börsanalytikerna pekade, och pekar fortfarande, på den så kallade inverterade avkastningskurvan. När skillnaden mellan korta och långa obligationsräntor avtar ska det, baserat på historiskt data, vara recession på kommande.
Ett allmänt antagande är att börskurserna är dopade av de låga räntorna som erbjuds av centralbankerna, och det finns fortfarande ingen anledning att tvivla på detta. Faktum är att varje analys av det ekonomiska läget i något skede måste leda just hit.
Både Europeiska centralbanken, amerikanska Fed och Sveriges riksbank tycks fast beslutna att fortsätta på experimentet med lägre räntor än någonsin. Motiveringen till de låga räntorna, till och med minusräntorna, är att inflationsmålet behöver nås, men nog är det rätt uppenbart att även stabilitet på börsen är av intresse.
Den ekonomiska situationen är med andra ord allt annat än lättolkad. Det går att motivera prognoser som förutspår allt från att börsnedgången i början av året var den korrektion som behövdes och att allt nu kan fortsätta uppåt igen, till att en drastisk nedgång står för dörren.
Det nuvarande ränteläget, med låga och till och med negativa centralbanksräntor, är dels ett oprövat kort, dels inte hållbart i längden. Det ska inte vara möjligt att skapa pengar ur ingenting, men det är precis det som centralbankerna gör, och de måste i något skede överge experimentet.
När räntorna rör sig uppåt, även om det bara är frågan om små justeringar, kommer många investeringar att gå igenom ett eldprov. Klarar de lönsamheten även vid högre räntenivåer? Om svaret är ja är allt gott och väl, men om de inte gör det finns det en överhängande risk för drastiskt minskad avkastning och en våg av konkurser i kölvattnet av en räntehöjning.
Den konstgjorda andning som centralbankerna gett både stater, företag och privatpersoner de senaste åren har visat sig mer långvarig än vad som från början förutsågs.
På sätt och vis har den varit effektiv eftersom den har hållit en uppenbart krasslig patient vid liv. Å andra sidan har den gjort det ytterst svårt att diagnosticera patienten.

Henrik Herlin