Upprördheten och förvåningen är på sina håll stor i Sverige över FRA, Försvarets radioanstalt. Vad har hänt? Det har framkommit att FRA samlat in information om händelseutvecklingen i Ryssland och eventuellt skickat vidare delar av informationen till USA. Frågan är hur förvånad man ska vara och hur upprörande det här är.

Syftet med FRA och svensk underrättelseverksamhet överhuvudtaget är att hålla ett öga på vad som händer särskilt i den närmaste omvärlden.
Att intresset riktas mot Ryssland är knappast konstigt eller avvikande. Tvärtom har Sverige i decennier, ja sekler gjort det eftersom de flesta orosmolen ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv funnits här. Detta gäller i allt väsentligt även i dag.
Det är inte Norge eller Tyskland som på senare tid gjort offensiva anfallsövningar med bombplan mot Stockholmsområdet.
Det är Ryssland, som efter en demokratisk parentes på nittiotalet nu åter vandrar i auktoritär riktning, rustar upp och för en allt mer aggressiv utrikespolitik.
Om FRA inte höll utvecklingen i detta grannland under uppsikt skulle man därför begå tjänstefel, bryta mot uppdragsbeskrivningen och sannolikt snabbt få se hur övervakande instanser och ytterst riksdagen griper in.
Knappast är heller kontakterna med andra och vänligt sinnade västerländska underrättelsetjänster hett stoff.
Sverige liksom Finland har genomgående strävat efter att inte vara direkta medlemmar i försvarsallianser. Men det har inte hindrat dem från att i olika former ändå knyta goda kontakter med exempelvis Nato, varandra, övriga Norden, Europa och USA. Syftet har varit att genom ett utbyte skapa ökad säkerhet. Det har i flera fall burit frukt.
Exempelvis var det svenska FRA som upptäckte och slog larm om det fleråriga dataintrånget vid Finlands utrikesministerium, en av höstens verkligt stora nyheter i Finland. Inte oväntat riktades misstankarna då bland annat mot Ryssland.
Frågan är därför varför känslorna svallar så över att FRA gjort det man enligt folkvalda organ är satt att göra, dessutom på ett av allt att döma framgångsrikt sätt. Förklaringen ska sannolikt sökas i en kombination av klassisk USA-allergi och rädsla för vad det nya övervakningssamhället ska betyda för den personliga integriteten.
Av dessa är det framför allt sistnämnda farhåga som förtjänar att tas på större allvar.
För onekligen är det så att det finns delar i dagens övervakning på it-området, särskilt ute i världen, som väcker frågor.
Lika fullt tyder informationen som finns tillgänglig om just svenska FRA:s verksamhet, och för den delen motsvarigheter i Finland, på att dessa nordiska myndigheter knappast ägnar sig åt att i första hand snoka i enskilda medborgares privata mejlkonton och Facebook-chattar.
Tvärtom handlar verksamheten om att med filter och programvara scanna av enorma mängder data för att om möjligt hitta mönster som kan ha säkerhetspolitiskt intresse – allt detta gjort under överinsynen av domstol, inspektioner och riksdag, samt på uppdrag av demokratiskt tillsatta organ som regering, polisen och försvarsmakten.
DET ÄR svårt att se hur denna verksamhet skulle kränka den personliga integriteten hos vanligt folk.
I så fall måste det rimligen också vara kränkande med automatisk hastighetsövervakning längs vägar och övervakningskameror för att stävja snatteriet i butiker.
Mycket av debatten kring FRA framstår som en storm i ett vattenglas. I själva verket borde vi antagligen vara tacksamma för att också stabila nordiska demokratier ser om sitt dataskydd och ligger i framkant på det här området. Alternativet, att lämna fältet fritt för kriminella hackare och auktoritära regimer, skulle vara skrämmande på riktigt.

Niklas Lampi