Jag lyfter min obefintliga hatt för vår regering. Man har handlat snabbt, resolut och konsekvent . Man har varit tydlig och man har varit informativ. Nu återstår implementeringen och den blir avgörande för patientens överlevnad, för vårt näringsliv mår riktigt dåligt.
Varje företag inom turismbranschen räknar ner dagarna nu tills kassan är tömd. Åtta miljarder kronor har försvunnit ur den svenska resebranschen bara i mars månad. Krogarna i Stockholm har förlorat 70 procent av sin omsättning och beräknas klara sig högst ett par månader till.
Våra lokala medier har föredömligt rapporterat om förvaltningens agerande men hur är det med näringslivsrapporteringen? Åland är i hög grad beroende av just de branscher som drabbats hårdats och friställningar och samarbetsförhandlingar duggar tätt. Folk blir utan arbete på löpande band medan blott två coronafall konstaterats.
En snedvridning av medierapporteringen? Ja, men varför? Antalet politiska reportrar är stort medan näringslivsreportrarna är få. Den snedvridningen belastar nu reportagen. För coronaviruset kommer att blåsa över. I värsta fall kommer Åland att få uppleva något dödsfall medan näringslivet nu får törnar det inte kommer att tillfriskna från.
Vi kommer att ha arbetstagare som inte har något arbete att återgå till långt efter Corona. Allt beroende förstås på hur våra företagsledningar klarar av att inte gripas av panik och ta till irrationella, förhastade och känslomässiga åtgärder. Lugn och långsiktighet och ledaregenskap är trumf. Också ur detta kommer det att komma vinnare. Men vem är frågan.
Företag som styrs av koleriska, hysteriska ledningar sovras ohjälpligt ut i krissituationer medan rationella, strukturella ledningar ser de möjligheter som krisen medför. Tidigare generationers rederiledningar var vana vid att kriserna kom med jämna mellanrum och att Västra hamnen tidvis var proppad med fartyg.
Dagens är sprungen ur ”curlinggenerationen”. Hur kommer de att klara det? Inom en till två månader är turismbranschens kassor tömda, vad händer sedan? Kommer vi att få se en panikutförsäljning av fartyg och konkurser bland landturismen?
Hur går det då för ÅAB som är de åländska småföretagarnas bank framför alla andra? Kommer man att som tidigare hellre stjälpa än hjälpa och är ägarna beredda att sätta in pengar för att rädda vad som räddas kan? Att belysa allt detta och mer därtill kräver sin redaktion.
Antalet sysselsatta liksom antalet ägare i de åländska storbolagen är mycket stort och behovet av transparens är minst lika stort som inom förvaltningen. Regeringen har visat handlingskraft och grävt djupt för att rädda vad som räddas kan. Nu är det dags att känna företagsledarna på pulsen. Vad har de för handlingsplaner? Hur länge kommer deras företag att klara sig? Vad är ägarna beredda att ställa upp med?
Det generationer träsat ihop kan gå upp i rök mycket snabbt nu. Det som i panik nu försvinner kommer aldrig tillbaka. Men det är långt ifrån bara samhället som ska ställa upp för att rädda näringslivet.
Johan Dahlman

Ålandstidningen