De senaste veckorna och månaderna har präglats av betydande kommunikationsproblem i både det politiska beslutsfattandet och i lagberedningen gentemot Åland. Det här har synts tydligt i nyhetsrapporteringen, senast om förnyandet av smittskyddslagen och återinförandet av begränsningar för restauranger. Det är lätt att konstatera att de här kommunikationsproblemen tär på relationerna mellan riket och Åland. Det är inte bra och det bekymrar mig. Allmänheten får också svårt att hänga med, något som i sin tur undergräver förtroende. Därför är det så allvarligt och därför måste man nu göra något åt saken, förslagsvis att börja tala mer med varandra.

Det här problemet gäller tyvärr inte bara Åland. Eller tyvärr och tyvärr, det skulle vara illa nog om det bara gällde Åland. Problemet är dock större än så då det finns kommunikationsproblem myndigheter emellan, till andra delar av landet, till allmänheten och mellan olika ministrar och ministerier. Det här är illa, eftersom det försvagar förmågan att bemöta de utmaningar som coronaviruset skapar för både hälsan och ekonomin.

En riksdagsledamot konstaterade i torsdags att det verkar som om ministrarna i regeringen inte spelar i samma orkester. Detta hade att göra med den senaste förvirringen gällande begränsningarna för restaurangerna. Social- och hälsovårdsministern gick ut och berättade att nya begränsningar skulle införas för restaurangerna. Näringsministern fick kort därefter en fråga om saken, då han ansvarar för näringsfrågor och eventuella stöd, och konstaterade att han inte hade någon information om saken. Oavsett vad man tycker i själva sakfrågan om begränsningar så är det inte idealiskt om ministrar i samma regering inte på förhand informerar sina kollegor om vilka åtgärder de kommer att föreslå.

Från ett åländskt perspektiv är det enkelt att se regeringen och myndigheter i Helsingfors som en central enhet. Helsingfors eller regeringen beslutar något. Så är det så klart på ett sätt. Men i praktiken är det finländska beslutsfattandet mycket mer decentraliserat än exempelvis det svenska (där väldigt mycket går via regeringskansliet Rosenbad). Det finns ingen med centralt ansvar för allt.

Gällande restaurangernas begränsningar görs det via smittskyddslagen. Det är entydigt social- och hälsovårdsministeriet som ansvarar för den lagen. Det är ändå ett faktum att eventuella begränsningar påverkar många andra ministeriers ansvarsområden och att det därför är en fördel att förankra saker på förhand. Det görs nu, uppenbarligen, inte i tillräckligt hög grad internt, och ännu mindre gentemot Åland som också har förvaltningsansvaret gällande smittskyddslagen, även om behörigheten är rikets.

Här finns nu stor anledning att gå igenom hur kommunikationen fungerar generellt, men i synnerhet gentemot Åland. Det som framförallt skulle behövas är att fler började tala med varandra i stället för att skicka oförankrade utkast till lagförslag och brev. Därför borde man så snart som möjligt ordna en gemensam aftonskola med regeringen och landskapsregeringens ministrar för att tillsammans gå igenom öppna frågor ordentligt. Det finns svåra frågor som det ibland är omöjligt att komma överens om. Då brukar man ändå kunna enas om att man är överens om att man inte är överens. Men det är inte frågan nu, utan brist på kommunikation och förankring. Det borde inte vara omöjligt att åtgärda för ingen har något att vinna på att det är så. Det måste man nu ta tag i.

Mats Löfström

Producentansvaret förpliktigar enligt lag alla företag med över 1M euro i omsättning, däribland dagligvarukedjorna, att ta emot och organisera omhändertagandet och stå för alla kostnader av allt förpackningsavfall de släpper ut på marknaden.

Under tisdagens fullmäktige debatterades delgeneralplanen för Mariehamns centrum. Det var en mycket intressant och saklig debatt att följa där olika perspektiv presenterades.

ÅMHM:s uppdrag är genomgående styrt av lagstiftning och resurserna myndigheten disponerar över beslutas av landskapsregeringen.

I ledaren ”Gå tillbaka till 'GÅ'” hävdar Daniel Dahlén att en nystart nu behövs för strävanden mot ett utvecklat självstyre för Åland. Han understryker i synnerhet behovet av återinförande av den så kallade residualprincipen.

Det var med stor förvåning som jag tog del av nyheten att finansieringen av den nya gymnastikhallen inte är klar.

Det blåser förändringens vindar över Mise och jag spånar lite över hur detta påverkar min ekonomi. Om man tager Mariehamn som exempel, som har cirka 10.000 invånare, så borde det vara cirka 4.000 hushåll.

Upphandlingen för fastighetsnära avfallshämtning i fyrfackskärl har genomförts för Mariehamn, Jomala, Hammarland och Lumparland. Upphandlingen har genomförts som en EU-upphandling enligt gällande lagstiftning.

Det är oskäligt att vänta länge på enADHD-utredning. Bästa politiker, gäller vårdgarantin när man behöver utreda sitt barn som inte fungerar i skolan? Hur lång väntetid tycker ni att är okej?

När jag måndagen den 19 oktober i tidningen Åland läste att landskapets undervisningsminister kallt avfärdade moderlandets föreslagna, förlängda läroplikt, började jag kippa efter andan av förskräckelse.

Vi har ett värdefullt arv att värna om och det är våra gamla kulturhistoriska byggnader med så många intressanta historier knutna till sig.

Kustbevakare från Turkiet har nyligen övat på Åland. Är en sådan aktivitet förenlig med Ålands demilitariserade ställning?

Rådhuset, byggnaden som nu till och med förslås gå till försäljning, har en potential och historia som förpliktigar. Huset måste förbli i det allmännas ägo och få en vettig användning.

Majoriteten (Lib, S och HI) i stadsstyrelsens förslag till formulering (1*) av A- och B-märkta byggnader i den kommande delgeneralen, kommer att få betydande konsekvenser.

Fler insändare