Redan alldeles i början av coronapandemin fick vi svaga signaler om att pandemin inte var den symmetriska kris vi så gärna ville se. Frågan om symmetrin i krisen handlade om att vi tidigare hade drabbats av starkt asymmetriska kriser–kriser som slog ut på mycket olika sätt i olika länder. De första svaga signalerna kom från Sverige. Somaliska förbundets talesman var oroad över att pandemin slog betydligt hårdare mot invandrare än mot medelsvensson. Den asymmetrin kunde ha med många faktorer att göra: informationen på svenska gick inte hem och informationen på somaliska var eventuellt inte lika omfattande och medialt övergripande, etniska gruppers kulturella beteenden kunde utsätta dem för större risker, sociala omständigheter som boendeformer kunde också spela en roll.
Lite senare–när pandemin började grassera i New York–fick vi nya belägg för att se den sociala asymmetrin. Manhattans Upper East Side är numera ett bra ställe att bo på med några av New Yorks dyraste fastigheter och Upper West Side var ännu för librettot för ”West Side Story” ett socialt sett problematiskt område. De verkliga problemområdena finns längre norrut och det var där covid-19 slog till.
Det fanns också andra signaler. I Sverige fanns det hälsovårdare, som jobbade med nolltaxor. Det vill säga kommer du inte på jobb när du kallas in får du inte ett öre. Det ledde till att nolltaxehälsovårdare gick på jobb–och på flera olika under dagen–trots att de kanske inte var helt friska.
I Tyskland har vi nu fått betydligt mera allvarliga signaler. Den första som kom över min nyhetströskel handlade om Göttingen. Staden är kanske mest känd för sitt anrika universitet (Arthur Schopenhauer, Max Weber, Ursula von der Leyen). Staden är mindre känd för illa betalda invandrare, som bor i ett socialt höghuskomplex några kilometer från stadens centrum. Efter avslutningen på den islamska fastan spred sig viruset snabb.
Sen kom smällen från slakteriet i Gütersloh. Det visade sig vara ett socialt helvete. När myndigheterna försökte utreda vem som egentligen jobbade på slakteriet fick de synnerligen bristfälliga listor och dessutom oriktiga adresser. Tönnies-slakteriet hade anställt underleverantörer och underleverantörerna hade i sin tur anställt under-underleverantörer och huvuddelen av de arbetande var invandrare från Rumänien, Bulgarien och Polen, som sedan bodde under synnerligen besvärliga omständigheter.
Den här historien föranledde mig att kolla med Snellmans i Österbotten. Hur ser det ut där?
Det var med en lättnadens suck jag tog del av uppgifterna. Huvudsakligen långtida anställningar, avtalsenliga löner (tre gånger högre än motsvarande arbetare i Gütersloh), sanitära procedurer som har varit rutin redan länge och där det därför inte heller var svårt att lite skärpa åtgärderna under hotet från covid-19.
Renlighet är en dygd, fick vi lära oss. Men renlighet är också en konkurrensfördel. Det hjälper våra jordbrukare och våra företag på traven.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet SFP/Renew Europe

Ålandstidningen