I tidningarna och i Ålands radio presenterades i går onsdag den sista utredningen av Henricson Ab i kommunreformsarbetet.

Efter att under ett par år jobbat i nära samarbete och före det från dag ett av den nu avslutade mandatperioden med kommunreformen, har jag några reflektioner, och också en kommentar till Ålandstidningens ”nyhetskommentar” av Jonas Bladh.

Utredningen är en avslutning på första delen av kommunreformprocessen. I den konstateras, sakligt och väl argumenterat, hur man kan gå vidare och vilka problemen varit. Jag tycker inte det finns någon täckning alls för tidningen Ålands förstasidesrubrik att utredarna ”sågar” arbetet. Den ger snarare en möjlighet att ta arbetet vidare på olika sätt, och pekar på vilka utmaningar som varit och är störst.

En regering ska, tycker jag, ha en vilja att utveckla samhället, att reformera. Under mandatperioden har ingen anklagat den avgående regeringen för att vilja för lite, tvärtom. Synden har varit att det varit för mycket och gått för snabbt, särskilt för kommunerna.Och att antalet reformer på samma gång varit för stort. Det sista kan jag vara beredd att hålla med om eftersom varken KST eller brand och räddningsmyndigheten gått vidare i den takt som var tänkt, utan också de två stannat i porten och skapat trängsel.

Ett av problemen i allt arbete med kommunerna är just attorganisationen är litenoch saknar resurser för annat än det absolut nödvändiga. Ävensmåreformer, som brand- och räddningsmyndigheten, tar en oändlig tid att ta igenom alla instanser. Där har resultat inte uppnåtts på över 10 år! För KST-arbetet har kommunerna haft flera år på sig, som förspillts på interna strider trots attde flesta äröverens om att en gemensam socialtjänst behövs.

De lagstiftningsreformer som förts till lagtinget under mandatperioden är bra och viktiga saker. En socialvårdsreform, en äldrelag, en barnomsorgs- och grundskolelag är till för att förstärka och förbättra för invånarna, inte för att göra livet surt för kommunerna. Kanske är det skäl att påminna om varför kommunerna finns. De är inte ett självändamål för att hålla politiker sysselsatta, utan serviceproducenter och myndigheter för kommuninvånarnas bästa, förpliktade att följa den lagstiftning som finns.

När Jonas Bladh skriver att utredningen är bingo och julklapp för regeringsbildaren Veronica Thörnroos, som bekräftar att reformlagen nu ska rivas upp och ersättas av en vagt formulerad frivillighet blir jag lite ställd.

Redan under valkampanjen sade Socialdemokraterna att tidtabellen för reformen behöver justeras (som man gjort exempelvis med KST-lagen), att eventuella frivilliga samgåenden under reformperioden kan göras möjliga, och att en kriskommunsreglering bör införas i kommunallagen.

Det är för mig självklart och givet att ett stort reformarbete tar tid, och att man under processens gång måste justera kursen, inte en utan flera gånger.

Som oppositionsledare kan man uppenbarligen komma undan med att bara säga nej, utan att presentera alternativ. Om regeringen Thörnroos kommunpolitik går ut på att landskapsregeringen går in för en vagt formulerad frivillighet, så kommer inget att hända under de kommande fyra åren.

Kommunerna kanske får lugn och ro, menär det bra?

För min del kommer jag att jobba vidare med Henricson Ab:s utredning som utgångspunkt. Där finns mycket matnyttigt och mycket att tänka på, om man kan höja sig över ett ganska infantilt behov av syndabockar.

Nina Fellman (S)

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Kaj L, tydligt och bra skrivet den 29 november. Det överensstämmer med dagens verklighet. Vi behöver varandra, nu och i framtiden. Tillsammans är vi starkare och man kan inte veta när man själv behöver hjälp och stöd från andra.

Karin

Stadsdirektören Barbara Heinonen och minoriteten i stadsstyrelsen bestående av Sara Kemetter (S), Tony Wikström (S) samt Jonny Andersen (Lib), försöker misskreditera majoriteten i stadsutvecklingsnämnden genom att låta det framstå som att nämnden

I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv).

I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal.

Benita Mattsson-Eklund skrev i Ålandstidningens ledare den 26 november om en viktig fråga som berör överkonsumtionen som belastar vår planet.

FN:s nya klimatrapport visar att det fortfarande är möjligt att uppnå Parisavtalets mål, men att ländernas klimatlöften måste skärpas. Men de fastslår också att Parisavtalet inte är tillräckligt ambitiöst och att ytterligare åtgärder krävs.

I denna tidnings ledare den 27.11 spekulerar skribenten över bevekelsegrunderna till den givmildhet som medföljer den annalkande julen.

Det har gått över ett år sedan den klimatrapport som väckte en stor del av världen kom ut.

Öppet brev till Tjuvskyttarna lördagen den 23 november 2019.

Black Friday och julhandeln. Bägges gemensamma nämnare som marknadsföringen i decennier utnyttjat, normaliserat och förstorat; vår tragiska och obesvarade kärlek till konsumtionen.

Med min budgetmotion nummer två med rubriken: ”Landskapsandelar och stöd till kommunerna” vill jag att avdraget för löne- och pensionsinkomster stryks. Det är den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, som någon kallade det.

Fler insändare