– Vi får sträcka på oss lite extra och ha skinn på näsan, säger Malin Saine bestämt och syftar på oss kvinnor.
– Det är inte så farligt att tro på sig själv. Vi behöver prata med varandra och lyfta varandra!
Hon är öppen och nyfiken, Malin. Och hon tackar gärna ja även till det okända. Efter gymnasiet ville hon snabbt från Åland. Men under pågående coronapandemi har hon upptäckt att hon också är ganska hemmakär. Som bäst har hon varit på Åland under några veckor kring jul och för filminspelningar av den kommande tv-serien – ”Agatha Christies Hjerson”.
– Jag har en liten talroll, men den är inte så viktig för historien, säger hon ödmjukt och uppskattar att det är en roll kopplad till Åland.
– Det är bra stämning, säger hon om teamet där det finns en del, för henne, bekanta ansikten, kanske främst bakom kameran.
För hon har jobbat ganska mycket bakom kameran även hon. När hon gick ut Calle Flygare Teaterskola i Stockholm var hon rätt ung och hade känslan av att ”Här världen, ska ni få se”. Hon skrattar åt sig själv. I början blev det en hel del jobb på ideell basis. Samtidigt hade hon en hyra som behövde betalas och hon tog ströjobb. Men så kom tanken på att hon kunde ha ett ”extrayrke” och hon tänkte att hon kunde lära sig att jobba bakom kameran.
Följde Lars Kristerz
Ett litet produktionsbolag behövde henne och hon var med och gjorde en dokumentär om Lars Kristerz. Det var filmaren Matz Eklund som följde bandet under ett och ett halvt år. Filmen hade premiär på juldagen för två år sedan och fick stor uppmärksamhet. Malin var produktionsassistent.
– Det var jätteroligt – en upplevelse. Vi följde med till olika städer där de spelade. Jag var alltiallo, skötte mestadels ljudet, körde bil och ställde i ordning utrustning. Någon gång filmade jag och var involverad vid intervjuerna.
När Malin sedan fick möjligheten att söka ett jobb som redaktörsassistent på produktionen av ”Paradise Hotel” hade hon en hel del fördomar om programmet, men insåg också snart hur otroligt mycket folk det är som jobbar bakom och som får alldeles för lite uppskattning.
– Vi var cirka 50 i teamet. Vi spelade in under tre månader, för två säsonger. Det var oerhört varmt, även för mig som trivs i värmen.
Inspelningen skedde på kusten i Mexiko, där de var väldigt isolerade.
– Det blir som en familj. Man jobbar dag ut och dag in tillsammans. Det var väldigt speciellt.
Det var bara Malin, från inspelningsteamet, som på daglig basis var planerad att gå in i huset. Hon beskriver allt spring i trapporna i värmen, och inflikar att det onekligen var bra träning i 30 graders värme.
– Eftersom de vill begränsa deltagarnas kontakt med andra människor försöker de att i så stor utsträckning som möjligt göra så att bara redaktörsassistenten går in på hotellet. Det gällde allt från att ge deltagarna deras dagliga mediciner till att ”studiomanna” eller rigga rekvisita inför olika moment som skulle ske under dagen.
Jobba sig upp
Det visade sig vara en skillnad mellan att jobba med film- och tv-produktion, precis som hon hade trott. Säkerligen väljer hon den första framför den andra framöver, även om det säkert händer att det blir tv någon gång igen.
– Det fiktiva är roligt. Att berätta en historia!
Malin erkänner att hon törstar efter kunskap, att hon får stress om hon inte lär sig nya saker. Hon testar helt enkelt gärna nya saker och menar att man inte har en aning om det är kul innan man har prövat.
Hon beskriver de olika assistentpositioner hon har haft som varierande jobb där det handlar om att göra allt från att köra personer och fixa fika, till att göra lunchbeställningar och leverera mediciner.
– Som i alla branscher börjar man längst ner och jobbar sig upp, säger hon och inflikar fördelen med att man lär känna ”alla”.
Faktumet att världen är så full av möjligheter kan innebära mycket ångest, funderar hon, och inser att hon emellanåt kan känna en liten press över att tiden rinner iväg och att hon inte har hunnit göra ”någonting” ännu. Emellanåt får hon påminna sig om att sätta sig ner och se vad hon faktiskt har gjort. Under ett år har hon dessutom studerat dramapedagogik vid Stockholms universitet.
För många har dock det senaste året varit blankt, särskilt för de som är verksamma inom kultursektorn. Malin, däremot, har ändå haft jobb. Dessutom går hon ett projektår – under Kulturparaplyet – vid Sundbybergs folkhögskola. Det handlar om att med hjälp av handledare och vägledning skriva och sätta upp en egen pjäs. Hon har gått en termin och hoppas på premiär för föreställningen i maj.
In i projektet har hon plockat en skådespelare som gick Calle Flygare samtidigt som hon.
– Men hon är inte så involverad i själva skrivdelen. Kanske jag tar in hjälp av någon ännu, speciellt för regidelen, funderar hon.
– Det här är jätteroligt. Helt underbart och fruktansvärt, beskriver hon känslorna hon pendlar mellan när det gäller projektet.
– Det är jätteupp och ner, men jag försöker att inte ta mig själv på för stort allvar. Vad är det värsta som kan hända? Jag försöker tänka så med allt jag gör. Men man vill ju att andra ska tycka att det är bra.
Utseendefixering
Hon berättar om hur lätt det är att dras med i en skådespelarbransch där mycket handlar om yta – och att jämföra sig med andra och tvivla på sig själv när någon annan får rollen man söker. Hur nära till hands det ligger att försöka förändra det yttre i sin strävan att nå sina mål och få de där rollerna.
– Skådespelarbranschen är väldigt utseendefixerad, vilket leder till att man i perioder blir väldigt självmedveten och börjar jämföra sitt eget yttre med andras. Och ibland frågar man sig själv om det är utseenderelaterade saker som gjorde att den där andra personen fick rollen.
– Det är inte konstigt att det blir en tävling, säger hon och inflikar i allmänna ordalag den paradoxala känslan som ofta infinner sig när man samtidigt kan vara glad för någon annan som får en viss roll, samtidigt som en dos av avundsjuka infinner sig.
Hon lyfter fram att det finns en individualism, ett elitistiskt tänk, i branschen och som kan skapa osäkerhet och tvivel. Men också att man inte pratar om det tillräckligt mycket, och att det skulle vara viktigt att neutralisera alla de där tvivlandekänslorna som faktiskt kommer när man är i en bransch där man ständigt utsätts för bedömningar.
– De där känslorna smyger sig på under resans gång, inser hon, men påminner om hur farligt det kan bli om man bara fokuserar på dem.
Hon exemplifierar med risken att gå in i fällan att bry sig av fel anledning. Som när man inför en audition byter tröja 15 gånger.
– Ofta struntar jag i alla normer och gör på mina egna villkor. Intalar mig att det inte är det som är det viktiga. Men det går upp och ner det där. Alla människor brottas med det här på olika sätt.
Hennes egen kommande föreställning, som går under arbetsnamnet ”Ge mig chansen – annars tar jag den”, blir som en bearbetning av alla de känslorna.
– Jag måste bara få ut det. På ett både allvarligt och lättsamt sätt, säger hon och berättar om hur ”sjukt” det kan vara när man kommer på sig med de där känslorna.
– Det är lätt att tappa bort sig själv. Jag trodde att jag kunde värja mig, säger hon med självinsikt och menar att det ändå är lätt att de smyger sig på.
– Man får jättemånga nej – och så ett ja. Det är farligt om man bara fokuserar på de gångerna man får nej.
Mycket handlar om att sälja in sig själv. Och just det där med att marknadsföra sig tar energi det också, inflikar hon.
Under skoltiden tyckte Malin om att skriva, och nu gör hon det i samband med manusskrivandet. Även om det ändå är en helt ny utmaning för henne. Hon hade aldrig tänkt tanken att det var något hon kunde göra.
– Nu är styrkan att jag inte tar det på så stort allvar. Det känns inte som en prestation utan mer kul och lustfyllt. Roligt!
Visste direkt
Visserligen är det skådespeleri hon vill hålla på med. Det har hon vetat sedan 2003 när hon som sjuåring gjorde sin allra första roll. Det var i Teaterföreningen i Mariehamns uppsättning av musikalen ”Annie” på stadshuset i Mariehamn.
– Det var mamma som anmälde mig till audition. Så det är hon som ska ha äran!
Inför sin audition föreslogs hon sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Malin själv tyckte att favoriten ”Fötterna har fått nog” var en mycket bättre idé. Malin ler åt minnet.
Efter teaterutbildningen vid Calle Flygare var hon än mer säker på att det var just skådespeleri hon vill hålla på med. Samtidigt har hon garderat sig ifall det inte skulle gå.
– Jag tänker att man hela tiden utvecklas. Att jobba bakom kameran har gett mycket att ha med sig i jobbet framför.
Drömmarna finns där, bland annat de om att sätta upp olika egna projekt. Hon spinner vidare på det här med att bry sig om vad andra tycker och tänker. Och hon menar att många säkert skulle ha gjort något annat i livet om de inte just skulle bry sig så mycket om vad andra tycker.
Att komma från Åland kan hon ibland känna att är en superkraft, på samma gång som känslan av att alla vet vem man är och att folk tycker så mycket och har koll kan vara lite ambivalent.
– Man vill ju inte vara knäppisen från Åland, säger hon leende men menar att ålänningarna samtidigt också lyfter varandra.
– Känslan är lite dubbel.
– Rent logistiskt är det så enkelt på Åland. Man ställer upp för varandra. Man tar förgivet att saker bara ska funka.
I den tredje säsongen av ”Tjockare än vatten” hade hon en biroll. En del filmades på Åland, och hon lyfter fram den smidighet som det innebar att filma på Åland, där saker och ting lätt kan fixas bara genom ett telefonsamtal. Samma sak upplever hon under filmandet nu i samband med Agatha Christie-serien.
Föredrar ödmjukhet
– Ibland känner man sig liten på jorden, säger hon med åsyftning till känslan av att vara ung i branschen.
Hon uppskattar ändå känslan av att blir äldre och därmed förmånen att ha fått än mer livserfarenheter. Att ha börjat på golvet och jobbat på assistentpositioner, som hon har gjort, kan dessutom bidra till en större ödmjuket, funderar hon.
Det senaste året har, som sagt, varit tufft för hela kulturbranschen. För Malins del var februari en orosmånad då hon inte visst hur det skulle bli med inspelningen av Netflixsatsningen ”Snabba Cash” där hon skulle jobba som inspelningsassistent. Men inspelningen blev av och även om de blev väldigt speciella och coronaanpassade. Hon känner tacksamhet för inkomsten det gav och att sommaren – och även hösten – för hennes del ändå innebar en form av socialt liv och sociala jobbsammanhang.
– Många är svältfödda på sociala sammanhang.
Hösten har, förutom projektarbetet, även inneburit sufflörsjobb på Unga Klara i Stockholm i pjäsen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”.
– Det har varit jätteroligt att få jobba med regissören. Jag satt med på repetitionerna, säger hon och lyfter fram Farnaz Arbabi.
Hon gillar helt enkelt att söka sig till nya sammanhang, testa nya saker.
– När man minst anar det dyker det upp nya möjligheter.
Malin känner att ödmjukhet och snällhet är bättre än vassa armbågar.
– Det kostar ingenting. Jag önskar att alla var lite snällare. I vissa sammanhang förstår jag att man behöver armbåga sig för att komma fram. Men jag tror att alla vet hur man innerst inne vill vara som människa. Folk har blivit sämre på att kommunicera. Vi har blivit lite asociala – vi avskärmar oss från varandra.
Hon älskar dessutom brister.
– Vi är alla bara människor. Sårbara. Bilden av det perfekta livet förstör för många.
Malin Saine
Ålder: 24 år.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Kulturarbetare.
Familj: Sambo Bruno, mamma Solveig, pappa Ky och syster Maria med familj.
Intressen: Skådespeleri, kultur, mänskliga rättigheter och att resa.
Text: Linda Wiktorsson-Lång