Vad händer med landskapets uppsägningsskydd?

I början av mars stiftar Ålands lagting en ny lag om landskapets tjänsteinnehavare. Om lagförslaget antas i nuvarande form blir de flesta landskapsanställda tjänstemän arbetstagare. Ändringen gäller nästan hela vårdpersonalen på ÅHS. Majoriteten av landskapets anställda kommer i framtiden att lyda under rikets lagstiftningsbehörighet i stället för självstyrelsens som hittills.

Enligt den finska arbetsavtalslagen räcker det med så kallade sakliga skäl till uppsägning av individuella orsaker. Sakliga skäl kan till exempel vara att man blir sen till jobbet två gånger. Första gången får man en skriftlig varning, andra gången får man sparken.

I ett annat fall, låt oss säga att en anställd vågar vara kritisk mot arbetsgivaren. Var sätts gränsen när kritik kan plötsligt tolkas som bristande lojalitet eller står i strid med arbetsgivarens “värdegrund” eller vilja att visa utåt att allt fungerar fint?

Låter dessa exempel rimliga, kan man verkligen bli avskedad så lätt? Just nu vet ingen. Nyckelorden i arbetsavtalslagen har hittills varit att det krävs både vägande och sakliga skäl till uppsägningar men ordet vägande togs bort vid årsskiftet. Det kommer att ta år innan ny rättspraxis etableras och talrika fall måste behandlas i rättegångar, med dyra juristkostnader som påföljd. Arbetsavtalslagen reglerar inte heller hur varningar kan eller ska ges, det är fritt fram.

För tjänstemännen fortsätter gälla att uppsägningsskyddet är starkt. Arbetsgivaren får säga upp ett tjänsteförhållande av orsaker som beror på tjänsteinnehavaren endast om det finns vägande skäl som är objektiva, sakliga och skäliga.

Många arbetstagare i mansdominerade branscher skyddas av snävare regler för uppsägningsskydd i kollektivavtalen. Det går att avvika från många arbetsrättsliga lagar med kollektivavtal så länge som man inte försämrar minimivillkoren i lagarna. Men när det gäller kvinnodominerade branscher har arbetsgivarna sagt konsekvent nej till sådant. Till exempel inom service, handel och kommunala sektorn gäller arbetsavtalslagens minimi. Uppsägningsskyddet har således också en jämställdhetseffekt.

Varför vill inte landskapsregeringen ge bättre uppsägningsskydd för sina arbetstagare? Hur påverkas likabehandling av personalen om det blir så mycket lättare att säga upp arbetstagare jämfört med tjänstemän? Är det fler kvinnor som i framtiden blir arbetstagare och drabbas hårdare än män?

Ännu konstigare känns det, när finska staten förstärkte sina arbetstagares uppsägningsskydd vid senaste förhandlingsrundan genom kollektivavtal. Landskapsregeringen har traditionellt inte velat erbjuda sämre anställningsvillkor än personalens statliga kolleger i ämbetshuset har.

Det är orimligt och väcker mycket oro att trotjänare som ofta arbetat 15 år eller mer i landskapets tjänst plötsligt får kraftigt försämrat uppsägningsskydd utan att gjort sig skyldiga till någonting eller utan att kunna själv göra något åt saken.

När ÅHS bildades på 1990-talet lovade landskapsregeringen att den personal som överförs till den nya arbetsgivaren får behålla minst sina tidigare anställningsvillkor. Tehys önskan är att lagtinget förpliktigar landskapsregeringen att igen göra samma sak.

I förslaget till ny tjänsteinnehavarlag står det dessutom att arbetsgivaren ska erbjuda sina nuvarande tjänstemän arbetsavtal med minst samma villkor som för tjänsteförhållanden. Hur tänker landskapsregeringen uppfylla det?

Styrelsen för Tehys fackavdelning på Åland r.f.