Sjuk av scrollandet

Det är lätt att tro att det gått för långt först när någon svälter sig själv till ett medicinskt nödläge. Men ofta har det börjat långt tidigare. Tankar om otillräcklighet. Självkritik som nöter på självkänslan. En fixering vid kroppen, maten, träningen. Kravet på att passa in och att vara perfekt.

I den åländska podden ”Allt vi inte säger högt” på Steel FM vågar två unga kvinnor, Therese Kerwien och Emmi Strandvik, prata om just det där som många bär på men sällan uttrycker. Med ett ärligt tilltal lyfter de skam, självkritik och psykisk ohälsa.

I ett av sommarens avsnitt gästas de av Christian ”Snuffe” Johansson, klinikchef på ätstörningsmottagningen Treat. Han säger det rakt ut: ätstörningarna ökar rejält. Jämfört med för 20 år sedan har antalet patienter ökat 2,5 gånger. Nu ser vi en ny smalhetsvåg som sannolikt förvärrar läget ytterligare. De flesta som söker hjälp är normalviktiga men fångade i ett mönster av destruktiva tankar och beteenden.

Här finns det faktiskt något att vara stolt över. På Treat behövs ingen remiss. Man kan ringa själv. Eller tillsammans med en vän, en förälder eller ett syskon. Tröskeln är låg och det är avgörande. Men om resurserna inte räcker, om väntetiderna växer i takt med att kroppsidealen hårdnar, då räcker det inte att dörren står öppen.

Vi behöver förstå hela bilden. Hur hjärnan fungerar. Att den är programmerad att jämföra, stressa och felsöka. I dag sker det ständigt, dygnet runt. Flödena i TikTok, Instagram och Snapchat visar inte verkligheten, men hjärnan gör inte alltid den skillnaden.

Kanske är det här Snuffes viktigaste budskap. När vi förstår vad som händer under motorhuven, i hjärnan, i kroppen, i våra reaktioner, blir vi också mer förlåtande mot oss själva. På Treat är det centralt i behandlingen att lära hur hjärnan fungerar, hur ångest uppstår och varför vi ibland tar till beteenden som i stunden lindrar men på sikt skadar. Ångest är en form av rädsla som tar sig kroppsliga uttryck, som tryck över bröstet, illamående eller rastlöshet. Vi vill bara att den ska försvinna. Men genom att förstå varför hjärnan larmar och hur vi misstolkar signalerna blir det lättare att stå kvar och välja andra vägar.

En annan viktig del av behandlingen handlar om att återvända till det grundläggande. Kroppen och hjärnan mår bäst av balans och förutsägbarhet. Många är rädda för viktuppgång, men ofta är det bristen på rutiner som får kroppen att komma i obalans. Vi är inte byggda för ständig jämförelse och skärmtillgänglighet. Vi behöver sömn, måltider, återhämtning. Det låter kanske tråkigt, men i en värld där yta och tempo dominerar är det radikalt att välja regelbundenhet.

Det handlar inte om att tänka bort problemet, utan om att förstå det. Och i det finns en viss magi. När vi ser våra mönster kan vi också börja bryta dem.

Ett av poddens mest drabbande ögonblick är när en av programledarna berättar att Snuffe en gång sagt till henne: ”Testa på det friska livet. Om du inte tycker om det kan du alltid gå tillbaka om du ångrar dig.” Det är sagt med glimten i ögat men också med stort allvar. För den som lever med en ätstörning är det friska livet inte bara skrämmande, det kan kännas fullständigt otänkbart. Den sjuka vardagen har blivit en plats av kontroll, avskärmning och struktur. En bubbla som kanske känns trygg, men som också rymmer ångest, ensamhet och ett krympande livsutrymme.

Orden gör intryck eftersom de öppnar för tanken att ett annat liv är möjligt – ett friskare liv som kanske, trots rädslan, är värt att stanna i.

För den som drabbas av en ätstörning, eller står nära någon som gör det, kan allt kännas nattsvart. Men mitt i krisen finns också en öppning. En chans att förstå sig själv, att lära om livet. Kanske måste man gå vilse för att hitta rätt riktning. Men då behöver det finnas vuxna som ser, som står kvar, som vågar hjälpa.

Att ta sig ur en ätstörning handlar inte bara om att börja äta igen. Det handlar om att bygga ett liv där man aldrig mer behöver känna sig så ensam eller otillräcklig. Det är svårt, men det är möjligt.