En mukbang är en videosändning där en person äter stora mängder mat, ofta under någon form av interaktion med sin virtuella publik.

Fenomenet är stort. Det finns många mukbang-kanaler på sociala medier med miljontals följare, vilket gör dem till synnerligen lukrativa heltidssysselsättningar för sina kreatörer.

Ursprunget står att finna i Sydkorea, där en intressant konflikt mellan traditionellt och modernt har uppstått: måltiden ses som grunden för social samvaro, samtidigt som allt fler lever och äter ensamma.

Genom att följa en mukbang kan en karriärist i Seoul känna någon sorts måltidsgemenskap under sin sedvanliga tolvtimmarsdag i ett avskärmat kontorsbås.

Som om det inte är tillräckligt dystert har dessa mukbangs snabbt degenererat till fullfjädrade frosserier. Dragningskraften består allt mer i att se värden sätta i sig enorma mängder mat, ofta vad som anses vara ohälsosam sådan.

Vissa stjärnor i branschen har snabbt stött på allvarliga hälsoproblem. Andra kommer runt problemet genom att klippa sina videor så att det ser ut som om de äter upp maten trots att de egentligen spottar ut den.

Denna smått absurda verksamhet togs nyligen, tillsammans med ett par tiotal andra koreanska ord, upp i den brittiska ordboken Oxford English Dictionary.

Ungefär samtidigt som ordboken uppdaterades omkom Lars Vilks på E4:an utanför Markaryd. I bilen fanns också två poliser i egenskap av livvakter. Även de avled.

Sedan publikationen 2007 av hans teckningar av profeten Muhammed i Nerikes Allehanda hade Vilks varit tvungen att leva under konstant beskydd. Han rörde sig visserligen någorlunda fritt, men hade alltid poliser vid sin sida.

Dessa gjorde flera gånger skäl för sin lön då de stoppade attacker mot konstnären. Även mer omfattande terrordåd har kopplats till Muhammedteckningarna, bland annat bombdåden i Stockholm 2010.

Vilks ingick i en lång rad personer som antingen mördats eller levt under konstant hot på grund av skändning av profeten. Massmorden på tidskriften Charlie Hebdos redaktion 2015 var sällsynt vedervärdiga i sammanhanget.

Förra året mördades en fransk lärare sedan han – som alla år under en lektion om yttrandefrihet, efter en uppmaning till eleverna att blunda om de inte ville se bilden – visat en karikatyr av Muhammed.

Huruvida Lars Vilks var konstnär eller konstvetare först går att diskutera. Flera av hans uttalanden tyder på att han främst intresserade sig för den teoretiska aspekten av konstbegreppet, och ville med sina verk göra en poäng om vad som är konst.

Den stora upprördheten från den muslimska världen tycks ha tagit honom på sängen. Han hade trots allt även gjort ett satiriskt verk om judar utan desto större konsekvenser.

Under det halvannat årtionde han levde under beskydd tog han dock ut svängarna och blev så att säga en av parterna i vad han ansåg vara ett pågående konstverk om yttrandefrihet.

Omvärlden förhöll sig på sin höjd försiktigt positiv till Vilks tilltag. Attityden var ungefär: Ja, visst är yttrandefrihet viktigt och så där, men man måste väl inte vara så bråkig?

Nu, drygt två veckor efter hans död, är tonen en annan. Var och varannan offentlig tyckare förklarar hur viktig Vilks var, hur yttrandefriheten går före allt, att han var en hjälte som modigt satte sitt liv på spel för en god sak, och så vidare. Det hela känns väldigt opportunistiskt.

Det är bekvämt att luta sig tillbaka och låta andra göra sådant vi själva inte vågar. På så sätt kan man njuta av det goda utan att ta de negativa konsekvenserna.

Miljontals sitter klistrade framför sina skärmar och följer mukbang-sändningar, kanske för att leva ut sina nojor om mat och hälsa, kanske för att kompensera för ett förlorat socialt sammanhang. Att ändra sin attityd till mat eller att hitta vänner att äta tillsammans med kräver alltför stor personlig insats.

På samma sätt har vi tills vidare lyxen att inta en gyllene medelväg i yttrandefrihetsfrågan, där vi både hyllar Vilks som en hjälte och samtidigt förnumstigt föreslår andra, mindre stötande, strategier han kunde ha valt för att få större genomslagskraft.

Vi låter andra fungera som alibin för vår egen oförmåga att verkligen ta ställning, att faktiskt agera för vad vi vet är sant och gott.

Att diskutera, kompromissa och intellektualisera fyller för all del en funktion. Verklig förändring, däremot, kräver handling, uppoffring och uthållighet.

Henrik Herlin