Debatten om huruvida man bör skilja på verk och person har gått het sedan den svenska rapparen Yasin nominerades och senare prisades som årets artist och årets hiphop-artist på P3 Guld i våras.
Frågan är komplicerad. Ett verk är ju vad det är oavsett vem som står bakom det. Samtidigt kan man i dagens samhälle alltid argumentera för att verket och personen hänger samman.
För det gör det. Det intressanta är i stället hur och i vilken utsträckning vi moraliserar kring det.
Att människan är bra på att ge moralkakor behöver knappast understrykas i den här texten. Men alltsom oftast fyller moraliserandet ett helt annat syfte än att skilja på vad som är rätt och fel. I stället handlar det ofta om egenintresse.
Åsikterna kring Yasin och flera andra skapare följer nämligen ingen som helst logik. Yasin har skapat musik som förtjänar att prisas, men han är också tidigare dömd till fängelse för grovt vapenbrott och förberedelse till människorov. Ändå prisas han för sina verk samtidigt som andra ställs till svars och till och med deplattformeras för betydligt mindre allvarliga brott, om vi utgår från vilken straffpåföljd brotten i fråga kan ge.
Ett argument har varit att den som dömts för något sonat sina brott när straffet avtjänats eller böterna blivit betalda. Men ändå hyllas vissa brottslingar av folkdomstolen medan andra straffas hårt och helt utan linje.
Vi har till och med exempel på Åland. Fredrik Fredlund vann under åren fram till och med 2016 kanske flest priser av alla åländska idrottare på den åländska Idrottsgalan. Sedan det uppdagades att han stod misstänkt för misshandel har han emellertid aldrig figurerat i sammanhanget, och huvudsponsorn Paf var tidigt ute och meddelade att man avslutar sitt samarbete med Fredrik Fredlund.
Han dömdes 2017 för brottet och hovrätten fastställde slutligen straffet till 75 dagar villkorligt fängelse. Men priset för brottet blev också att en av Ålands mest framgångsrika idrottskarriärer förstördes.
Man har förstås bara sig själv att skylla för den besvärliga situationen och det är kanske rätt att folkdomstolen straffar hårt, men i så fall borde också en person som Yasin straffas i stället för att hyllas.
Det blir åtminstone problematiskt när folkdomstolen följer en av opinionen framtagen och föränderlig lagbok som bygger på allt annat än vad den borde.
I diskussionen om verk och person har den ena sidan hävdat att det är självklart att skilja på sakerna men det är helt tydligt att inte ens de själva tillämpar den hållningen.
Det passar nämligen inte alltid det egna narrativet. Hur kan annars människor som misshandlar sin partner eller köper sex förlora jobb och få sina liv förstörda medan misstänkta vapenhandlare som planerar röva bort människor och har tydliga kopplingar till tungt kriminella nätverk prisas på galor och erbjuds allt mer lukrativa kontrakt av skivbolagen?
Bakom den ständigt föränderliga och alltid ologiska måttstocken som används av folkdomstolen finns flera aspekter. En är politisk och handlar i slutändan om att det finns de som anser att vissa personer eller grupper och brott bör ställas till svars och straffas mer än andra.
En annan är kommersiell och handlar om att det finns pengar att tjäna. Ett tydligt exempel på det är hur stora delar av fotbollsvärlden hyllat Manchester Uniteds värvning av Cristiano Ronaldo. Affären har ett betydande sportsligt och kommersiellt värde för Manchester United, men Cristiano Ronaldo har också medgett att han 2009 våldtog en kvinna.
Även där finns paralleller att dra till Åland. Efter att det i fjol uppdagades att en IFK-spelare stod misstänkt för våldtäkt valde klubben att riva kontraktet med omedelbar verkan.
Brotten skedde under helt olika rättssystem och det på Åland var mer brutalt, men man kan också se det som att IFK-spelaren inte gjorde lika många mål eller hade ett lika stort kommersiellt värde som Cristiano Ronaldo. Och är man inte en superkändis som gör många mål är det förstås inte okej att våldta...
Att det är självklart att skilja på verk och person är det enkla svaret på frågan. Ett verk kan stå för sig själv oavsett vem som står bakom det. Men människan är för egoistisk och känslostyrd för att omsätta det i praktiken.
I ett fritt och öppet samhälle är det förstås svårt att göra något åt saken. Människor måste få tycka och känna vad de vill oavsett hur ologiskt det är, men när folkdomstolen påverkas av opinionen och kommersiella intressen och så tydligt lägger krokben på sig själv är det åtminstone värt att påpeka saken.
Om diskussionen kring verk och person ska hålla någon som helst nivå är det dags för vissa att öppna ögonen.
