När man läser landskapsregeringens (LR) redogörelse över självstyrelsepolitiska frågor, som överlämnades till lagtinget förra veckan, får man lätt en känsla av déjà vu. Frågorna är desamma och problemen olösta. Komplexiteten i frågorna blir alltmer alarmerande.
Många av frågorna som LR adresserar i redogörelsen är återkommande. Behörighetsfrågor är olösta och LR försöker mildra symtomen, men grundproblemen kvarstår.
Ett exempel är skattegränsen, ett annat att Ålands hälso- och sjukvård fortfarande saknar en permanent lösning så att man på rättslig grund kan utföra vissa myndighetsuppgifter. Där finns även frågor som de åländska kommunernas rätt till ekonomisk ersättning från staten för att de givit ukrainska flyktingar tillfälligt skydd på grund av kriget Ukraina. Men även frågan om möjliggörande av praktisk tjänstgöring på Åland för svenskutbildade psykologer är olöst, liksom hindren som finns för att kunna göra specialiseringsutbildningar för allmänläkare vid Helsingfors universitet.
Listan kan göras lång och då har vi inte ens nämnt frågor som ålänningars möjligheter till att göra det svenska högskoleprovet på Åland eller det faktum att vi nu hållit på med självstyrelselagsrevideringen i närmare 15 år. Allt detta påverkar vår vardag.
Att utvecklingen av självstyrelsen på många områden haltar är uppenbart. Lika klart är att det påverkar din och min vardag och våra möjligheter att utveckla vårt samhälle. Inget samhälle mår bra av den otydlighet och de begränsningar som det åländska samhället nu upplever.
Det finns trots allt ljuspunkter. Åland försöker verkligen intensifiera kontakterna med Helsingfors. På såväl tjänstemannanivå som på politisk nivå förs diskussioner. Samtidigt är det tydligt att den drivande kraften är just våra åländska politiker och tjänstemän. Naturligt, kan man säkert tycka, då frågorna främst kan tillskrivas det åländska samhället. Samtidigt krävs det alltid två för att dansa tango och hur arbetsamma våra tjänstemän och politiker än är så ändrar de inte ensamma på missförhållandena. Intresset för de åländska frågorna verkar fortsättningsvis vara svalt i Helsingfors – med undantag för när frågorna ställer till besvär för statsmakten. Då kan det i bästa fall bli lite fart på saker och ting.
Hur Åland ska komma ur denna situation är svårt att sia om. Förvisso utsåg Ålandsminister Anna-Kaisa Ikonen i januari ytterligare en arbetsgrupp, under ledning av justitierådet Gustav Bygglin, för att ta fram ett förslag till ny självstyrelselag för Åland. Samtidigt saknas en tydlig och kontinuerlig politisk viljeyttring från ett enat åländskt lagting i självstyrelsefrågor. Enighet krävs om Åland ska lyckas utveckla självstyrelsen och säkerställa det åländska folkets rätt till självbestämmande. Om inte frågan är högt prioriterad och har starkt stöd på hemmaplan är utsikterna att lyckas ytterst små. Och då stagnerar vårt samhälle.
Daniel Dahlén
