Vi vuxna behöver bli lite modigare
Att få arbeta med ungdomar är det bästa. Att få lyssna och få vara med en liten, liten bit på vägen och förhoppningsvis kunna säga något klokt som de kanske minns lite längre fram. Men med arbetet kommer det också ett ansvar, ett ansvar att klara av att härbärgera livshistorierna.
När det kommer till att arbeta med ungdomar så är det som har berört mig mest, de historier där unga berättar om händelser, som i deras ögon, varit något helt vardagligt. Men som helt klart är våld.
Jag har fått höra alltför många hjärtskärande historier från unga som fått sina gränser påtrampade och söndertrasade. Jag har hört unga personer säga till mig att det är ingen vits att säga nej, för de får ändå alltid som de vill och syftar då på killarna. Att få höra unga personer beskriva rädslan för att bli utnyttjad, gör ont. Det trampar runt ungdomar här på ön, som är rädda för att bli utsatta.
Hur ska jag som vuxen fortsätta att inge hopp när de, med hela livet framför sig, fått lära sig att vara rädda. Och det handlar inte om en ungdom. Det här är inte bara en röst. Det här är röster som är vårt ansvar som vuxna att se till att vi lyssnar på.
Om vi alla vuxna bara skulle våga vara lite obekväma, ställa lite fler frågor och sätta ner foten lite oftare. Inte rycka på axlarna, inte skylla på att det hör till åldern. För om ingen frågar är chansen ganska liten att en ung person självmant berättar om det som skaver.
Det händer saker i ungas relationer som inte lyfts upp som problematiska. Vi skyller på att det hör till förhållanden i den här åldern.
Att det ska vara lite stormigt och kaotiskt, tonårskärleken.
Men hur ska en ung person veta vad som är okej och vad som inte är okej, om ingen har satt ord på vad en schyst relation är.
”Det är inte så att en vuxen man börjar slå när han är 40. Det börjar långt tidigare, med ett våldsmönster som inte har brutits.”
Vad behövs då för att det här mönstret av våld bryts? Jag tror att en av nycklarna är att i ett tidigt skede reagera och agera. Jag vill understryka att det inte är barn och ungas ansvar att våga be om hjälp. Det är vuxnas ansvar att våga fråga igen och igen.
Prata med era barn där hemma, hur en relation ska vara. Prata om den där livsfarliga svartsjukan, att det inte är romantiskt att vara svartsjuk. Prata om besvikelse och hur vi tacklar ett nej och hur vi tacklar avvisning. Prata om vikten av att våga visa känslor och att våga vara ärlig. Fundera hur ni själva pratar om människor i er omgivning.
För det här börjar någonstans. Det är inte så att en vuxen man börjar slå när han är 40. Det börjar långt tidigare, med ett våldsmönster som inte har brutits.
Vi har inga siffror om hur statistiken ser ut på Åland, om omfattningen av våld bland unga, fast vi vet att våldet inte börjar i vuxen ålder.
Jag vill tro på att Åland är så pass litet att vi ska klara av att erbjuda de stödinsatser som behövs. Att det är nära till hands att söka hjälp och stöd.
Jag hade en lapp på min gamla arbetsplats på mitt skrivbord, från en föreläsning med Nina Rung: "Bry er, sätt gränser, var besvärliga och uppdatera era kunskaper.”
Enkla, men så viktiga ord. Och det är vårt förbenade ansvar som vuxna.
Och det handlar inte bara om personer som arbetar med unga, utan om oss alla, det handlar om civilkurage och om att vara en medmänniska.
Det är sommarlov nu och det innebär färre naturliga kontaktytor med vuxna. Men stödbehovet finns kvar. Våga ta det där obekväma samtalet, inte en gång, utan flera gånger. Fråga och fråga igen hur den där relationen är eller hur personen du möter mår. Det kan göra skillnad.
