Frågan om skattegränsen har återigen varit på tapeten under den senaste veckan efter att flera åländska företag flaggat för att det nya förtullningssystemet som trädde i kraft den 1 september kan komma att kosta dem 10.000 euro mer per år.
Samtidigt är frågan förstås mycket äldre än så. Landskapsregeringen och det åländska näringslivet har arbetat med frågan i flera år och att vi till slut skulle tvingas anpassa oss till ett nytt system har alla känt till.
Sedan är det mycket möjligt att det är som lantrådet Veronica Thörnroos (C) konstaterade i onsdags: att ingen kunde förutse hur stora problemen med inrikeshandeln de facto skulle bli när systemet trädde i kraft.
Det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att landskapsregeringen inte verkar ha varit tillräckligt mycket på hugget. Frågan har varit aktuell under hela året och synnerligen aktuell under den senaste månaden, men sedan i somras har den tjänsteman som har ansvar för skattegränsfrågorna varit tjänstledig – alltmedan näringslivet stått vid sidlinjen och ropat.
Det var inte förrän nyligen som landskapsregeringen beslutade tillsätta en strategigrupp för att inte tappa mer tid i arbetet, och i väntan på en lösning är det företagarna som hamnar i kläm.
Att få en såpass liten förvaltning som landskapsregeringen att flyga i alla väder är förstås en utmaning och tjänstemän måste få vara lediga och sjuka precis som alla andra. Men det blir bakvänt när en såpass viktig fråga som skattegränsfrågan står och faller med en enda tjänsteman.
Det borde inte vara möjligt att behandlingen av den för det åländska näringslivet kanske viktigaste frågan av alla helt stannar upp medan man letar ersättare och andra tjänstemän ”läser in sig på frågan”.
Samma sak går förstås att tillämpa på vilken viktig fråga som helst och oavsett vilket sammanhanget är. Det gäller företagare och till och med privatpersoner i det vardagliga livet. Men det är förstås särskilt viktigt att det inom den offentliga sektorn finns skyddsmekanismer för olika scenarier. Mekanismer som finns med från början. Annars har man en alltför skör organisation.
Att åtminstone två tjänstemän är tillräckligt insatta i de största frågorna för att kunna hantera dem på egen hand är inte för mycket begärt.
Man får hoppas att inte alla avgörande frågor kör på grund lika lätt och Camilla Gunell ställer en befogad fråga när hon undrar varför landskapsregeringen inte prioriterar skattegränsfrågan. Det stämmer säkerligen också som Veronica Thörnroos säger att frågan, eller påståendet, är felaktigt. Det är osannolikt att landskapsregeringen medvetet prioriterat ner frågan om skattegränsen, men hanteringen av frågan – eller den struktur landskapsregeringen haft kring den – ger onekligen ett sådant intryck.
Det skadar förstås bilden av det offentliga och konsekvensen blir att näringslivet får vänta längre än man borde på en lösning, eller åtminstone på ett klargörande.
Samtidigt ska det sägas att landskapsregeringen inte har något direkt ansvar för den uppkomna situationen. Tullen har sedan tidigare lovat Åland att allt ska löpa på som vanligt även efter att det nya förtullningssystemet trätt i kraft, och när de åländska företagen nu kontaktat Tullen och skattemyndigheterna har man inte fått några svar.
Det är bra att landskapsregeringen nu tillsätter en strategigrupp för att ta ett bredare grepp, men den borde egentligen varit tillsatt redan för länge sedan. Då hade en struktur för att omedelbart hantera frågan redan funnits på plats när den ansvariga tjänstemannen gick på ledigt i somras.
Hanteringen av de viktigaste frågorna måste vara mer vattentät än att allt står och faller med en enda tjänsteman.
