Kulturens värde och priset vi betalar

Ålands teaterscen blomstrar som aldrig förr. I Alandica har det getts åtta produktioner sedan nyår, vilket är rekord. Vidare har det producerats uppsättningar på Stadshuset, Högtomt, Valborg och Bentes. Bakom varje föreställning står inte bara scenkonst, utan också ideellt arbete, gemenskap och samhällsnytta, men även arbetstillfällen och stimulans av näringslivet.

Att delta i kulturell verksamhet, särskilt i föreningsform ger människor ett socialt nätverk och ett sammanhang där självkänslan växer och den psykiska hälsan förstärks. Detta gäller inte minst för barn och unga, men också för vuxna och äldre. För samhället i stort är det en investering.

Redan 2012 visade Ålands statistik- och utredningsbyrå att föreningarnas frivilliga insatser motsvarade ett ekonomiskt värde på 34 miljoner euro. En summa som sannolikt är betydligt högre i dag. Utöver det bidrar kulturens hälsoeffekter till att minska framtida samhällskostnader. Kultur på recept är ett konkret exempel.

Föreningslivet fungerar dessutom som en skola i demokrati. Genom stadgar, möten och gemensamt ansvar lär sig medlemmar att delta aktivt i samhällslivet, en form av ideell folkbildning.

Vissa röster vill se att kulturmedel i högre grad går till professionella aktörer, i stället för till föreningslivet. Men vad är egentligen professionell kultur? Att man får betalt? Att man levererar kvalitet? Utbildning? Erfarenhet? Många föreningar arbetar ideellt men producerar föreställningar i toppklass och anställer yrkeskunniga på projektbasis. Samtidigt engagerar hundratals barn, ungdomar, vuxna och äldre varje år. Att förskjuta stödet bort från föreningslivet vore inte bara ett svek mot det ideella engagemanget, det skulle också minska tillgängligheten till kultur för breda grupper och öka samhällets kostnader.

En stor del av dagens kulturstöd på Åland kommer från Paf. Det vill säga spelverksamhet. Det är viktigt att påminna sig om att en stor andel av dessa pengar kommer från personer med spelproblem. Det ger upphov till ett moraliskt dilemma: kan vi rättfärdiga att kulturell verksamhet finansieras med pengar från spelmissbruk?

Vi får mycket kultur för lite pengar. Men vi bör fråga oss vilket pris vi i grunden betalar och vem som betalar det.

Teater Alandica har under tiden efter coronapandemin haft en intäktsfördelning på cirka 60 procent biljettförsäljning och 40 procent bidrag. Vi är inte beroende av bidrag för att överleva, men det gör det möjligt att hålla hög kvalitet, hyra Alandica och anlita professionella musiker, regissörer, skådespelare, tekniker och andra nyckelpersoner.

Bidraget vi får täcker inte ens lokalhyran, och det behöver det inte göra. Vi anpassar oss. Men jag har en förhoppning att vi i framtiden kan bli helt självförsörjande, om vi bygger starkare samarbeten med andra aktörer och framför allt med den privata sektorn. Kulturen genererar nämligen också intäkter i andra branscher som exempelvis restauranger, hotell, media, transport, detaljhandel och inte minst i Alandicas egen verksamhet.

Alandica kultur- och kongresshus har drivits för Åland på ett bra sätt sedan invigningen 2009. Snart går kontraktet ut och hur ska verksamheten drivas efter det? Förhoppningsvis hittar kulturproducenterna tillsammans med näringslivet en väg tillsammans att fylla huset med högkvalitativ kultur.

Åland behöver en långsiktig kulturpolitik som är både etiskt hållbar och ekonomiskt klok. Det innebär att vi på sikt bör fasa ut beroendet av spelintäkter från missbruk och i stället våga tänka tanken på skattemedel och privata partnerskap. Föreningslivet har visat att det bär både kvalitet och samhällsnytta. Låt oss fortsätta att bygga på det.