I debatten om hur ekonomin ska fås i gång igen efter coronanedstängningarna förmärks att olika föreställningar gör sig gällande om hur detta göres bäst. Inte sällan ses i olika diskussionssammanhang två nationalekonomiska storheter ställas mot varandra, nämligen John Maynard Keynes och Friedrich von Hayek. I princip återgår dessa huvudinjer i stora som små debatter utan att debattörerna själva nödvändigtvis är på det klara om sina idékällor.
John Maynard Keynes (1883-1946) ville i sin ”The General Theory of Employment, Interest and Money” från 1936 förklara 1930-talets stora depression och kritiserade den dominerande statliga passiva ekonomiska politiken.
Det grundläggande fokus för Keynes, själv socialliberal till sin åskådning, var arbetslösheten Enligt Keynes kan en marknadsekonomi aldrig bli tillräckligt stabil för att nå full sysselsättning annat än blott högst tillfälligt. Ohämmad marknadsekonomin leder ofelbart till återkommande depressioner med finansiella underskott på marknaden och därav följande sänkt efterfrågan på varor och tjänster, vilket leder till en storskalig arbetslöshet. För att effektivt motverka det finansiella underskottet och arbetslösheten måste staten aktivera sig genom att öka sin upplåning och upphandla varor och tjänster.
Nu kan väl inte direkt coronanedstängningarna skyllas på en ohämmad marknadsekonomi men principen för återhämtning är att staten/samhället/det offentliga inte ska skära i sin verksamhet utan tvärtom utöka sin upplåning och därigenom sin upphandling av varor och tjänster med stimulerande effekt på den privata marknaden.
Enligt Keynes skulle staten/det offentliga fungera som en långsiktig konjunkturutjämnande faktor, bromsa ekonomin under högkonjunktur och gasa på under långkonjunktur. De ökade offentliga utgifterna under lågkonjunktur kunde kompenseras med ökade skatteinkomster och offentliga nedskärningar eller i varje fall mera passiv politik under högkonjunktur. En sådan utjämnande statlig redistribution förespeglas i princip i Bibelns gammeltestamentliga Moseböcker i berättelsen om Moses, farao och den sistnämndes dröm om de sju goda åren och de sju dåliga, med statlig insamling av spannmål i magasin under de goda åren och utdelning under de dåliga.
Keynes blev kritiserad av Friedrich von Hayek (1899–1992), en av centralfigurerna inom den så kallade österrikiska skolan och förespråkare av klassisk ekonomisk liberalism, alltså minimering av det statliga inflytandet på ekonomin. I sin centrala artikel ”The Use of Knowledge in Society” från 1945 argumenterade han för att prismekanismen–balansen mellan efterfrågan och utbud–förmår samordna lokal kunskap och därigenom tillåta individerna nå sina önskade mål på spontan väg. Staten/det offentliga ska alltså inte inblanda sig i ekonomin och manipulera prismekanismerna utan låta dessa verka fritt.
De som tänker i dessa banor vill skära i det offentliga och vill inte se utökad offentlig upplåning utan tanker sig en utökad privatisering och fri marknadsekonomi som stimulerande lösning. Medan keynesianen har stor tilltro till det offentliga och politiken och ser en ohämmad marknadsekonomi som instabil och otillräcklig tror hayekinanen på marknadens och den fria prismekanismens egen förmåga att lösa knutarna och därvid framstår en svällande offentlig ekonomi som en hämmande belastning.
Förstås kan man argumentera för och emot de två olika huvudsakliga linjerna, statlig/offentlig interventionism versus fri marknadsliberalism, den förra lutande mot politisk vänster och den senare mot höger, men det avser jag inte göra här.
Olle Sjöstrand
