Att säga ja innebär en risk

Foto:

FN antog en barnkonvention 1989 och lagtinget gav sitt bifall 1991. FN har senare antagit tre tilläggsprotokoll. Två av dessa har antagits av lagtinget. Det tredje, om barns indragning i väpnade konflikter, skickades inte till lagtinget då Finland inte ansåg att det var inom demilitariserade Ålands behörighet.

Landskapsregeringen (LR) anser nu att en del låg inom behörigheten och skriver i ett ”yttrande” att det inte finns några hinder till att lagtinget ger sitt bifall.

Yttrandet kom just före jul och debatten var inplanerad direkt efter budgetomröstningarna. Ett märkligt upplägg.

I lagtingsdebatten 18.1 sade minister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) att det bara är barn och nämnde kvotflyktingar, som orsak till att protokollet behövs. Stämmer det? Vi har fått kvotflyktingar utan detta protokoll.

Det är ett till synes oskyldigt protokoll om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter. Vi från Åländsk demokrati (ÅLD) stöder i allt väsentligt huvuddragen av konventionen. Det är artikel 6.3 alltså den del av tilläggsprotokollet, som yttrandet berör och som regeringen vill få ett bifall till, som innehåller skrivningar som gör att vi från ÅLD inte kan ge något bifall.

Från yttrandet: ”Konventionsstaterna ska om nödvändigt ge dessa personer (alltså barn, som indragits i väpnade konflikter) allt tillbörligt bistånd för deras fysiska och psykiska rehabilitering och återanpassning i samhället.”

Återanpassning? Är det unga personer, som far från Åland för att delta i ett krig och återkommer? Vart far de? Är det infödda eller inflyttade? Varifrån?

Yttrandet: ”För Ålands del kan det handla om situationer där personer återvänder från väpnade konflikter utanför Finland och som kan placeras på Åland.”

Detta är märkligt. Åland är en demilitariserad zon.

Lagtinget måste få veta vilken myndighet eller vilket land, som ”kan placera” återvändande krigare på Åland?

Yttrandet: ”och är i behov av tillbörligt bistånd för deras psykiska och fysiska rehabilitering och återanpassning i samhället.”

Detta lät ljuvligt i juletid, men vad betyder det?

Har vi kunskaper och resurser på Åland att rehabilitera personer, som återkommer från att ha deltagit i väpnade konflikter? Vill vi ha dem?

Man brukar säga att allt ligger i betraktarens öga. Vad läser ni in i yttrandet?

Vad är det regeringen talar om i yttrandet?

Är det personer som farit till Syrien och återvänt efter tre år och ska ha ”psykisk och fysisk rehabilitering samt återanpassning i samhället” på det demilitariserade Åland?

I yttrandet: ”Landskapsregeringen konstaterar att ... protokollet inte innehåller bestämmelser som står i strid med självstyrelselagen.” och ”Landskapsregeringen ser inga hinder för att lagtinget ger sitt bifall till att lagen ... träder i kraft på Åland ...”

Regeringen skriver inget om fördelar med protokollet. Regeringen har inte analyserat riskerna med protokollet. Vad händer om lagtinget inte ger sitt bifall? Vi från Åländsk demokrati utgår ifrån att utskottet kan redogöra för detta och att utskottets förslag blir att Åland inte ger sitt bifall.

Protokollet kan öppna dörren på vid gavel för unga IS-terrorister; sådana, som farit från Åland och sådana, som kommer direkt därifrån. Ministern upprepar mantrat ”det är bara barn”.

Att säga nej är riskfritt. Att säga ja till något så diffust innebär däremot en risk. Vi behöver inte detta protokoll. Finland ansåg att vi inte behövde godkänna resolutionen och även vi från Åländsk demokrati anser att så är bäst för Åland.

Johan Boman

Thomas Dahlgren

Stephan Toivonen

ÅLD

Hittat fel i texten? Skriv till oss