Liksom för politiker, så saknar vi närståendevårdare utbildning för vår uppgift. Inte heller vi behöver genomgå något IQ-test, för att bevisa vår intelligensförmåga, kunskap om att förstå sammanhang, eller lösa problem.
Liksom för politiker är vår arbetstid obegränsad, det vill säga 24 timmar i dygnet.
Vi kan få avlastning några timmar i veckan, om klienten går med på det. Vägrar klienten samarbeta, får vi ingen avlastning. Vi har ingen som ersätter oss, om vi blir sjuka. Allt detta gör vi för den furstliga ersättningen om 13 euro/dygn, den summan beskattas. Vi få betala både kommunalskatt och statsskatt, samt någon avgift därutöver som jag aldrig kommit underfund med varför!
Inför alla val utlovas vi förbättringar av olika slag. Högre ersättning, lagstadgad ledighet, semesterpeng(?!), avlastning och så vidare. Men när valet väl är över, är också alla löften glömda. De var nog inte så allvarligt menade. Förmodligen anser politikerna att vi närståendevårdare är en samling idioter, för ingen klok människa arbetar väl tre timmars pass = 24 timmar, för 13 euro?
Jag får alltså 13 euro dygn, minus skatt, för att vårda min man. En vårddag på Sunnanberg vårdhem i Saltvik debiteras 235 euro per dygn har jag hört, om det är fråga om patienter från annan kommun.
För några år sedan hörde jag att vi var cirka 200 närståendevårdare på Åland, som hade hand om äldre vårdtagare.
Om vi alla säger upp oss, med en månads uppsägningstid, hur har politikerna tänkt ordna det för de cirka 200 personer som då är i behov av vård? Jag antar att ni politiker i all er visdom, har en plan B att ta till?
Vi är anställda av hemkommunen, men vi blir inte behandlade som den övriga personalen. Vi få aldrig julklapp, eller julblomma, vi blir inte bjudna på personalfest, vi får ingen summa per år att användas till friskvård och så vidare. Med tanke på hur mycket pengar vi sparar in till kommunen, genom våra dåliga arbetsvillkor, tycker jag nog att kommunpolitikerna borde ha vett att visa oss sin tacksamhet, genom någon form av uppmuntran årligen.
Det är sagt att vi ska kallas på hälsoundersökning årligen, där vi ska träffa läkare, tala med en psykolog, och träffa en terapeut för personligt samtal. Något sådant har jag aldrig upplevt under de år jag varit närståendevårdare. Men annars är nog cancer den vanligaste sjukdomen bland oss, kanske på grund av att vi aldrig får vila i lugn och ro.
Ändå skulle det ganska enkelt kunna ordnas veckovisa viloperioder för oss. Till exempel på Lemböte lägergård, från måndag till fredag, där vi skulle få vila upp oss, träffa läkare och psykolog, få tala med en terapeut med utbildning och förståelse för våra problem och vår ångest över att aldrig räcka till. Och där hemkommunen dels skulle stå för kostnaderna, dels vara skyldig att omhänderta vårdtagaren under tiden. Och där vi kunde sova lugnt hela nätterna, utan tanke på att någon kanske behöver vår hjälp.
Men de viktigaste just nu tycks vara att politikerna själva höjer sina arvoden med 30 procent, så då finns det säkert inga pengar kvar i kassan att förbättra villkoren för oss närståendevårdare.
Runa Lisa Jansson
