I den åländska regeringen handhar ledamöterna olika uppgiftsområden, det är ju meningen att de ska göra rätt för sitt månatliga arvode, och därmed ha olika ansvarsfyllda arbetsuppgifter, så kallade portföljer.

Men nu har vi plötsligt en minister utan portfölj. En minister som tydligen inte vill rätta in sig i leden, utan väljer att gå sin egen väg, och därför blir fråntagen olika ansvarsområden, och därför närmast kan betraktas som en minister utan portfölj. Lantrådet får i stället ta hand om vissa av de uppgifter som tidigare handhafts av partikollegan, kansliministern. Huruvida de även delar på kansliministerns lön framgår inte av tidningsreferaten.

För oss utomstående verkar hela processen litet absurd. Men så är det väl i politiken, det är en absurd värld, helt främmande den vi vanliga dödliga vistas i. I vår värld får man sparken om man inte passar in i laget. I politiken fortsätter man som vanligt, bara med den skillnaden att man får lite färre arbetsuppgifter om man inte vill rätta in sig i ledet. Jag trodde att uppgiften som minister i en regering var en form av lagarbete, där man gemensamt kom fram till hur beslutet skulle bli, i sådana speciella fall som kanske krävde hela lagets godkännande. Jag hade fel. Man kan tydligen soloåka hur man vill, och sedan, efter att man fått en reprimand av chefen, gå vidare i stolthet över vad man lyckats åstadkomma.

Och jag kan konstatera att de enda som haft förtjänst av fadäsen är oppositionen, som helt gratis fått vatten på sin kvarn, när de ifrågasätter regeringens samarbetsförmåga.

Runa Lisa Jansson