Av de riksdagsledamöter som invaldes i det finländska riksdagsvalet 2023 var 46,0 procent kvinnor, vilket nog får anses vara en jämställd siffra. Ska man försöka följa Nina Fellmans något otydliga resonemang i Ålandstidningen den 17 november skulle detta bero på att reklamen i media ser annorlunda ut på fastlandssidan. Ganska långsökt.
Orsakerna till att det åländska parlamentet har så svårt att uppnå könsmässig jämställdhet är säkert flera. Men eftersom det kvinnliga valdeltagandet återkommande är större än det manliga, får man väl ändå lita på att väljarna ser andra egenskaper som viktigare än könet. Det är att undervärdera de åländska väljarnas intelligens å det grövsta att tro att de väljer män på basen av att könen fortfarande någon sällsynt gång framställs stereotypt. Vi som lever i verkligheten har för länge sedan märkt att det omvända oftast råder. Åländsk media är mån om att ge kvinnor jämlikt med utrymme och porträtteras rättvist. Är det medias fel att åländska kvinnor ofta verkar intressera sig för inredning, trädgård, handarbete eller matlagning?
Det blir liksom aldrig bra, hur man än gör.
Tänk om det helt enkelt är så att väljarna har lagt märke till att de flesta kvinnor, från höger till vänster, som väljs in i det åländska lagtinget rätt snabbt börjar tala med enad tunga? Det blir genus, normkritik och detaljstyrning av familjers föräldraledigheter och arbetsfördelning för hela slanten. Tänk om väljarna helt enkelt är så kloka så man vill ha mindre av detta. Kanske identitetspolitiken är just så kontraproduktiv som Stellan Egeland hävdar. En tanke som verkar skrämma vissa kvinnliga politiker.
Ålands konservativa förening Urd rf
Anette Lehtinen
Katja Janetzko
Sonja Widelius
Rene Janetzko
