Foto:

Är pengar till för människans nytta eller är det tvärtom om?

Personligen blev jag lite förbryllad över Kevin Erikssons ledare den 9 januari: ”Varför pratar ingen om den expansiva penningpolitiken?” Det kändes som att transporteras av en tidsmaskin tillbaka till den ”monetäristiska” lärans glansdagar på 1970-80-talet.

Inom två tre decennier hade denna lära, det vill säga att penningmängden spelar en kraftfull och pådrivande roll för inflationstaktens ökning, motbevisats på avgörande sätt.

Jag skulle vilja föreslå att Eriksson riktar sin uppmärksamhet mot det talande aktuella bevis som demonstreras i form den Europeiska centralbankens (ECB:s) penningpolitik. Dess policy har som mål att hålla den årliga inflationstakten under, men nära, två procent i hela eurozon

Vad har resultatet blivit? Jo, under de tolv år som gått sedan den stora finanskrisen har banken bara under korta och sällsynta stunder lyckats att höja inflationstakten till lite över en enda procent, medan man under tiden ”pumpat ut” otroliga mängder miljarder euro i upprepade försök att stimulera eurozonens ekonomi.

Bevisligen har ECB:s tolv år långa ytterst expansiva politik knappast haft någon effekt alls på prisnivån, inte heller finns det någon förväntan på att trenden vänder under den överblickbara framtiden.

Eriksson kallar det stimulanspaket på 3.000 miljarder dollar som i fjol ”pumpades ut” i USA för vansinne. Kanhända, men han nämner inte vilket alternativ, eller vilken summa som han anser vore lagom, eller något om syftet med stimulanspaket och dess tänkta mottagare.

Som små familjeägda och medelstora företag vars enda inkomster allvarligt minskades av pandemins effekter, och som nu hotas att gå omkull permanent i brist på omedelbara finansiella statliga stöd?

Eller någon av de arrendatorer som även under normala tider kan ha svårt att betala räntan och nu ställs inför det omedelbara hotet att vräkas?

Alternativt någon av de hundratusentals (om inte miljoner) hemlösa personer som finns över hela USA för att de inte lyckas hitta eller behålla någon sysselsättning, och som befinner sig i den största riskzonen för att smittas eftersom de - självklart! - inte omfattas av något dyrbart privat sjukvårdsförsäkringsskydd? Och så vidare.

Naturligtvis får man som europeisk åskådare ifrågasätta om den amerikanska regeringens utdelningen av pengar, oavsett summa, görs med optimal effektivitet. Vilket är svårt att uppnå med hänsyn till landets perversa socioekonomiska värderingar som skapar extrema –till och med obscena –grader av ojämlikhet mellan de allra rikaste och de fattigaste.

Dock verkar Erikssons synsätt utesluta sådana rent samhälleliga dimensioner då han fokuserar sin granskning enbart på de de finansiella effekterna, betraktat inom någon sorts självrefererande bubbla.

Då måste man fråga: Skapas pengar av människor för människors nytta, eller vice versa?

Robert Horwood

Hittat fel i texten? Skriv till oss