För en par år sedan hade jag den stora äran att få skriva en gästledare i denna tidning. Jag skrev då att skolan, läs grundskolan, ska vara en institution som lär ut onödiga kunskaper, eftersom ju ingen annan lär ut sådant. Jag är fortfarande av precis samma åsikt och vill ta upp några saker som jag ser som viktiga just med grundskolan och dess uppgift, att ge barn och ungdomar en grundläggande utbildning.
Inte minst i vårt västra grannland går debatten het om hur skolan fått bli en plats för experiment och ideologiska utsvävningar. Inte heller här österut, varken på Åland eller i riket har man gått säkra från utvecklingsopportunism. Nya läroplaner och grundskolelagar följer på vart annat och olika förändringar slås upp som om de skulle vara Big Bang självt.
Själv står jag med fötterna djupt i fotbollsplanens lera och betraktar det hela med stoiskt lugn. Vid en av de fortbildningsföreläsningar jag deltagit i träffade jag, symptomatiskt nog på herrtoaletten framför den bredvid liggande pissoaren föreläsaren för den dagens huvudämne, som om jag inte minns fel var interaktivt lärande. Han sade till mig, då jag lite förde det hela på tal, att det viktigaste med fortbildning är att se vad som finns och sedan testa då man känner sig redo och slutligen göra det man känner att man har nytta av och på sitt eget sätt. Detta är bland de bästa råd jag har fått under mitt liv, både som yrkespedagog och även annars.
I dagens skola kryllar det av trender. Det ska vara digitalt, individualiserat, förplanerat, bedömt enligt diverse bedömningskriterier som listas enligt rigida tabeller som skulle få Gestapo att le med rosor på kinden och solsken i blick. Vad du än gör ska det dokumenteras och kunna jämföras med den förplanerade dokumentationen och den som sedan förverkligats, samt så klart med läroplanens visioner och praktiska delar. Vem som helst ska kunna kolla detta och sedan ifrågasätta hur allt har gått till.
Man glömmer tyvärr i allt detta stök att sätta eleven i förgrunden. Vad behöver eleven egentligen för att kunna tillgodogöra sig skolan på ändamålsenligaste sätt? Well… Enligt mitt sätt att se det behöver eleven kunna läsa, skriva och räkna. Då dessa färdigheter behärskas tekniskt ska hon kunna begagna sig av dessa genom att lära sig förstå det hon läser, skriver och räknar. Kan man det, då kan man sedan klara av de olika situationer man kommer att ställas inför i livet.
För att öka sin förståelse behöver eleven också en stor dos allmänbildning, som betyder utantillkunskap om de mest olika grejer man kan tänka sig. Med hjälp av detta kan hon sedan förstå allt komplexare saker, samt uttrycka dessa i tal, skrift eller som hantverk eller kroppskonst. Om man inte vet vad det man säger betyder, då är man väldigt illa ute. Det vet säkert alla som försökt fråga efter närmaste toalett på ett språk man inte behärskar. Detta och just detta, i vidare betydelse är den enda funktionen grundskolan har. Att förse människor med kunskap om vad man kan veta något om.
Var har vi ChatGPT och digitala hjälpmedel nu då, undrar någon säkert. Det är ju viktigt att barn lär sig använda dessa så de inte sedan är helt ute och cyklar då de ställs inför den riktiga världens bekymmer, precis som det där med aktiesparande och det man trodde Power Point skulle vara för 15 år sedan. Svaret är, att vi måste se allt det där som delar av sådant man behöver veta att finns. Alla kommer inte att bli så duktiga på det, men alla kommer att veta att det finns sådana som är det. Det samma gäller att teckna, sjunga och simma. Hemligheten är att veta att allt det där finns och även hur man kan göra för att få tillgång till det. Vägarna är många och människorna likaså. Mångfald är en grund för ett starkt kollektiv. Vi måste få vara bra på olika saker, men alla måste veta vad det finns att vara bra på.
Därmed är min tes, eller teser följande:
Kunskap är att veta vad det finns att kunna. Det finns oändliga många vägar för att uppnå den kunskapen. Lärarna är portaler som ska förmedla det som kan kunnas. Alla lärare är olika och ska därför få göra saker på sina egna sätt, med förtroendet att detta även gagnar eleverna. Eleverna kommer att misslyckas och sedan finna sin egen väg. Detta är gott.
Politiker och skolledare ska alltså arbeta för att så mycket som möjligt finns tillgängligt för artisterna (lärarna). Dessa väljer sedan helt själva hur de förverkligar sin undervisning. Det blir digitalt, analogt, spräckligt, olika, men i slutändan fylligt och utvecklande och världen fylls av självständiga ungdomar som är okej med att inte kunna allt, men med att veta vad det finns att kunna.