Att välja förlåtelse när världen känns oförlåtande

Under sömnlösa nätter tycker min hjärna om att fundera. Favoriten är att åka tidsmaskin tillbaka till någonting ytterst pinsamt, svårt och jobbigt som jag varit med om och älta det i några timmar. Andra nätter så vill hjärnan blicka framåt och måla upp skräckscenarier inför kommande tider. Om allt som kan gå fel och allt som jag är övertygad om för stunden att kommer att leda till katastrof. Även detta kan få sömnlösa timmar under natten att bara flyga förbi.

Fantastiskt självplågeri, inte sant?

Ibland vill dock min sömnlösa hjärna fundera över helt ofarliga saker, som kan leda till en liten filosofisk monolog. Eller dialog, men för att hålla mig så neutral som möjligt så avhåller jag mig från att påstå att jag under nattens timmar filosoferar med Han där uppe.

I denna nattliga monolog är det viktigt att jag håller mig till fakta – så lite nattgooglande sker för att kolla upp om vad som stämmer och hur saker och ting hör ihop.

Denna text är frukten av en sådan natt.

”Gör som jag säger och inte som jag gör, sa prästen.” Vem har månne hittat på den repliken? Efter en liten, nattlig, googlesökning kunde jag konstatera att detta ordspråk hittas lite överallt i Svenskfinland och på Åland, bland annat i Nagu, på Vårdö, Övermark i Österbotten och Strömfors i Östra Nyland.

Jag som hela tiden trott att det var min ordfyndiga mor som myntat ordspråket. Men hon nämnde aldrig någon präst. Min mamma var hemmafru och hennes ord var lag för oss barn, men hennes område att påverka i livet för andra var kanske inte så stort som det kan vara för en präst.

De flesta av oss präster brukar tycka om att prata, eller skriva, eller bådadera.

Så när vi har öppnat våra munnar eller tagit till pennan har både mycket gott och mycket ont skett. Senast i år har Finlands evangelisk-lutherska kyrka med ärkebiskop Tapio Luoma i spetsen bett om förlåtelse för allt det onda som vi sagt och låtit ske mot den samiska ursprungsbefolkningen.

Kyrkan har i Finland bidragit till att samernas språk och kultur förtryckts och rättfärdigat de finska myndigheternas övertagande av stora delar av samiska områden, till fördel för sydlänningars industri och turism. Den förlåtelse som kyrkan nu har bett om är förhoppningsvis steget framåt mot försoning och en början på ett nytt kapitel mellan kyrkan och det samiska folket.

Förlåt, i mitt yrke som präst är det ordet kanske ett av de vanligaste som jag säger under en gudstjänst. Det finns till och med en sång som jag lärde mig i skriftskolan som heter ” Det lilla ordet förlåt.” Det är kanske ett ord som jag känner att vi ofta nog kanske talar om även utanför kyrkan, men hur ofta gör vi det till en aktiv handling?

Förlåt kan lätt bli ett ord som vi uttalar i all hast. Men ordet i sig kan väga så mycket tyngre, om det också innebär handling. En handling i att söka ett nytt sätt att vara med sig själv och med sin medmänniska. Att vända sig från något ont som inte bidrar längre och söka det goda med nya vägar.

Jag känner ibland, när jag sitter och bläddrar bland nyhetssajter eller bara scrollar förbi på sociala medier att detta med att ta nya tag och vända om, att låta förlåtelse inte bara bli ett ord utan en handling kanske skulle kunna leda någonstans. Försoning och helande. Ett nytt kapitel i vad som varit dött och förstört.

Just nu upplever vi en tid som känns mycket osäker och orolig. En oförlåtande värld.

Men i dag skulle vi kunna göra små ringar på vattnet genom att öva oss i att i ord och handling leva lite mera förlåtande, mot dig själv, dina medmänniskor och även de mest hopplösa fallen i våra liv.

Den här prästen övar sig ständigt i detta, att tala men också handla förlåtande. Naivt kanske det, men inte vet jag om det blir bättre om jag bara säger en massa saker, men aldrig gör därefter.